Monthly Archives: mars 2010

Vem släcker lyset?

27 mars 2010

JA Äntligen dags för earth hour igen!

Första gången jag medverkade i att släcka ljusen var för 2 år sedan, men tog fel på datum så släckte ner veckan innan och vi hade en mysig tjejkväll med tänka ljus 2  helger på raken haha ja inga fel där inte 😀
Förra året så uppmärksammade vi det på jobbet.

Och i år?

Tja på jobbet blir det svårt vi är lediga, men hemma ska det släckas ner, och det är bra tufft att se som förra året hur mörkt det blir för att många engagerar sig att det inte blir mörkt pga av något strömavbrott utan för att så många vill göra iaf lite.

Hur gör du?

EH_Banner_2010

Då var det gjort…

15 mars 2010

Insåg igår att telefontiden för Audiologiska mottagningen var mellan 8-9 på morgonen…
Men Hallå folk jobbar faktiskt kvällar och nätter hur orka upp?

Men… som en duktig tant gick jag upp vid 8, Men jag vågade inte ringa…
Jag bestämde mig för att jag kommer ändå inte att få någon tid, Hallå vi är ju Örebro väntetiden är enorm just nu tydligen.
Men kanske för att de tagit bort remisstvånget. Förut skulle man först till Vårdcentralen för att sedan invänta en remiss hit.

Jag satt där och kom på ena ursäkten efter den andra. Klockan gick och började närma sig slutet på telefontiden.
*höll andan* *ringde*
Upptaget… men bara någon minut i 9 så svarade de. De och de det var en gullig kvinna i andra änden.. eller ja hon lät gullig iaf.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men de skulle iaf skicka ut en egen-remiss? Heter det så? Nån slags lapp jag får fylla i hemma och skicka tillbaka för att sedan få en kallelse till mottagningen. Jag trodde nog att de skulle ställa svåra frågor… som de gör hos optikern eller när man ringer för en vårdcentrals-tid Ni vet de där frågorna som man är rädd att svara fel på som känns som ett högskoleprov.

Men inget sånt, Kommer väl på remissen jag ska fylla i hehe. De undrade mest när hörseln började försämras och om jag varit aktuell hos dem förut. Om jag hade hörapparat och om jag bodde på min adress…
Jag tror jag klarade frågorna iaf…

Känns skönt att jag ringde, men än är jag inte där… undertiden får jag väl vara rädd om mina öron och försöka bearbeta min “hörsel-sorg”

Over and out

Långsam process

14 mars 2010

Jag har alltid vetat… eller nä inte alltid men ändå sedan iaf mellanstadiet att det finns en risk att jag förlorar den hörsel jag har på ena örat.
Jag såg det inte som ett aktivt val att lära mig teckenspråk, utan det har mest alltid varit väldigt fascinerande för mig med just teckenspråket.
Jag lärde mig alfabetet redan som 6 åring då jag hade en kompis på lekis som var hörselskadad.
Jag tror ifs att det kan ha varit lite undermedvetet att jag valde den banan att satsa på att lära mig teckna, men just då såg jag det mest som att jag tänker inte sitta här och inte fatta vad folk säger (jag är ju så enormt nyfiken!).

När jag som 16 åring flyttade till Örebro för att börja gymnasiet så var det teckenspråk överallt tyckte jag. Så jag såg till att hamna på en “döv-fest” sen tog det inte lång tid innan jag behärskade tsp tillräckligt bra för att kunna kommunicera.

Idag är jag SÅ tacksam att jag var så nyfiken för idag många år senare så håller jag på att förlora den hörsel jag har på ena örat… det har blivit sämre successivt i många år nu men sista året har det gått rasande fort neråt.

Det jobbigaste är nog att jag tar det så hårt som jag gör… Jag behöver egentligen inte göra det för jag har ett jobb som inte hänger på hörseln utan snarare är anpassat för teckenspråket det ÄR ju vårat jobb! Ändå är det så svårt att acceptera det som just nu händer. Märker ju att min “bra” öra inte längre går att lita på heller… att jag måste oftast titta på den som pratar för att ens förstå vad de säger.
Jag har all kunskap och hjälp runt omkring mig på jobbet, men privat… Det är svårare…

Jag har de mest underbara vänner… de visar aldrig att jag krånglar när jag ber att få byta plats med någon på en fest för att jag ska kunna höra bättre, inte heller några sura miner när jag hör fel eller ber dem upprepa det de just sagt för 3e gången…
I vissa miljöer är det inga större problem, sitter man 2 eller 3 personer i lugn miljö och de inte talar samtidigt så är det nästan aldrig ett problem men det räcker med så lite utav andra ljud för att det inte ska fungera

Någonstans har både mina kollegor och mina nära och kära kommit längre i min process än vad jag gjort…

Men jag har kommit en liten bit på vägen, jag har insett att jag måste börja någonstans för att kunna komma vidare.
Efter ett långt samtal och mycket pepp från en kollega som vet PRECIS vad jag går igenom så har jag nu kommit fram till att jag iaf ska kontakta Audiologen och se vart det leder. Jag vet ju inte om jag kan bli hjälpt utav hörapparat (kanske faktiskt hör för bra?) eller vad det finns för alternativ.
Hoppas imorgon är en bra dag för då ringer och rådfrågar.

Ett steg i rätt riktning… det har tagit lång tid att komma hit.. och jag har nog en lång väg kvar…
Men ändå så vet jag att jag är så lyckligt lottad… det är precis det jag försöker tänka på när det är som tyngst…

När det började droppa…

5 mars 2010

Som en del kanske märkt så är jag hemskt känslosam av mig, åt ALLA håll, har lätt för att både skratta, gråta & bli upprörd.

I Tisdags fick jag njuta av härligt väder på förmiddagen, drack till och med kaffe ute i solen och passade på att ta ett kort på trädet vi har på uteplatsen (Vet inte om det syns, men det är istappar i trädet som droppar de håller på att smälta) Allt var så vackert ute jag kände mig SÅ nöjd. Inte ens snön som trillade ner i kaffekoppen kunde ändra mitt humör kände jag…

mobilvinter

Ladda upp bilden via mobilen till Facebook för att dela min glädje med vännerna, när jag sedan loggar in för att titta på den inser jag att den vart ju inte så skarp och fin som den såg ut i mobilen. Tant Mysan’s humör vände som på en femöring… Hon insåg att det är ju gamla mobilen jag tog kortet med för den vanliga är ju på lagning… jaja upp som en sol och ner som en pannkaka. Tur att man lika fort glömmer bort att vara besviken med och hittar något nytt att glädjas åt 😀

Hur man enklast straffar bäst…

1 mars 2010

Jag vet inte om jag blir ledsen, arg, chockad eller bara trött…
Misstänker att det är en salig blandning av alltihopa.
Tanken slår mig hur galet det kan bli när människor som sätter vissa av sina värderingar högre än andra människors integritet. När man helt tar bort människans rätt i att vara en ansvarstagande individ. Man räknar kallt med att man ska ha rätt i att rota i huruvida en kvinna själv orsakat ett missfall eller inte.

Jag läser en artikel i Aftonbladet Wendela om att missfall kan bli kriminellt i USA

Visst, lagen dessa personer vill ha igenom att kunna kriminalisera missfall är säkert tänkt att användas i första hand hos personer som misstänkt försökt göra en illegal abort..
Men jag ser framför mig speciellt hur unga kvinnor/tjejer inte nog med att behöva gå igenom den fysiska OCH psykiska smärta det faktiskt är att genomgå ett missfall dessutom behöva oroa sig för om undersökning kommer starta huruvida de orsakat missfallet själva eller ej.
Eller bara behöva ha det med i bakhuvet när man precis fått veta att man väntar barn. Oron är så stor som den är om kroppen låter embryot att stanna eller ej att dessutom behöva tänka på alla pekpinnar om man gjort allt rätt eller inte är en onödig stress att utsättas för.

Dessutom tycker jag det är dags att inse att det är OMÖJLIGT att få stopp på illegala aborter så länge man inte tillåter Abort. Men tänker inte kasta mig in i en för eller mot diskussion utan bara lysa på hur bisarrt det kan bli.

Självklart om abort inte är tillåtet så kommer det alltid att finnas människor som gör vad som helst för att inte fortsätta sin graviditet. Jag är övertygad om att om man gör så drastiska åtgärder som att låta hyra någon som misshandlar en enbart för att försöka framkalla ett missfall… så har nog den tjejen starka själ till att inte föda barnet. Det står i AF att hon betalat mannen ca 1000 svenska kr för att slå henne. Då är man desperat.

Om nu den här lagen träder innebär det ju att det blir som en häxjakt på kvinnor och flickor som redan går igenom ett helvete. Jag skulle vilja veta var de drar gränsen för vad man orsakat själv och inte. Om den gravida ej vet om att den är gravid och får ett missfall.. hur hanteras det?
Eller som AF skriver om en gravid får missfall till följd av att mannen hon lever med misshandlar henne, ska hon då kriminaliseras för att hon lever med den mannen?
Vad ger dem som ska titta på de här fallen den fantastiska visheten att se vem som orsakat missfallet eller om det var av naturen så att säga.

Att ta ett glas vin kan bli olagligt som gravid. Det tycker jag ändå är att ta ifrån vuxna människor deras förmåga att själva sätta gränser och ta ansvar. Själv skulle jag inte ha några som helst problem att låta bli alkoholen helt för min egen del så är det självklart att låta bli. men vad som är självklart för mig kan andra ha helt andra åsikter och gränser, finns de som anser att man visst kan ta ett glas vin ibland och det är upp till dem! vad jag tycker rör mig.. inte andra.

Sen kanske man inte får åka skridskor som gravid om lagen går igenom, för att man kan ju inte lita på att folk känner sig själva.
För mig låter detta absurt. Självklart finns risken att trilla och att det går illa, men risken är väl ändå högre att man halkar på väg till jobbet på en isfläck. Jag menar hur många gravid som inte klarar att stå på ett par rör skulle få för sig att åka skridskor? kan man behärska konsten att ta sig fram på isen utan se ut som bambi på hal is, så ska man få göra det utan att sen riskera att bli kriminaliserad om något går snett vid annat tillfälle (Finns ju alltid vittnen som SETT henne åka skridskor och kanske tillomed åkt omkull).
HOPPSAN Skidor stod det i tidning inte skridskor… Ja ni fattar vad jag menar hoppas jag haha?

Nä, jag blir ledsen och förbannad för jag ser allt onödigt lidande som kan uppstå med denna ev lag. Det finns många som råkar illa ut med illegala aborter men att göra en sån här lag tar inte bort problemet med illegala aborter eller att man anlitar personer som ska se till att det ser ut som missfall, det enda den här lagen kan göra är att peka ett moralfinger mot de som redan lider och det får mig att må illa!

Jag var själv mycket ung, gick på gymnasiet och livet var på topp! Eller livet var en fest kanske man kan säga. Jag levde ett liv som jag då trivdes med. Kände mig sorglös.
Som många andra runt omkring mig åt jag p-piller och på nåt sätt hade jag fått för mig att det betydde att jag var 100% säker.
Men jag fick ett missfall, trodde aldrig det skulle sluta göra ont eller att det skulle sluta blöda, det var för mig en fruktansvärd upplevelse. Först förstod jag inte vad det var (för jag åt ju p-piller så jag kunde inte bli gravid) När jag tillslut insåg blev jag helt kall. För det var ju mitt fel, jag söp som ett svin och åt nästan aldrig, sov inte som man skulle och sen söp jag ännu mera, jag borde väl ha vetat? Plötsligt kändes det som att livet hade hunnit ikapp mig och jag hamnade i en rejäl svacka.

Idag det är väl 13-14 år sedan nu så ser jag annorlunda på det, och hur hemskt det än må låta så skulle jag inte vilja ha det på ett annat sätt än som det blev, kanske att jag tagit tag i mitt liv och gått och fått hjälp ist för att må dåligt men annars skulle jag inte ändra på ett dugg… Förutom just det att jag nog helst hade velat vara utan missfallet, men allt som händer i ens liv formar människan jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte upplevt det jag gjorde.

Men vad jag idag tänker på när jag läser artikeln är att om jag levt där idag och det hände nu, hur skulle jag blivit bemött? Jag en galen ung tjej med tuppkammen i vädret och som knappt kunde ta hand om mig själv för jag hade fullt upp med att festa och ha skoj. Jag tror att den häxjakten hade tagit mig och krossat mig. För även om jag inte hade velat haft barn just då så slukade det här missfallet mig totalt, jag ältade i åratal om hur det kunde ha varit och “tänk om”. Jag straffade mig själv för jag ansåg att det var mitt fel att den inte stannade kvar. Med en sån här lag så hade ju en tjej som jag och som så många andra där ute blivit dubbelt straffade för ärligt. Vem har kunskapen att avgöra att det som hände mig var av uppsåt eller utanför min påverkan? I en värld fylld av empati skulle man inte bli straffad i en sådan situation, Men jag har inte den tilliten till människor som tar till absurda lagar, Kanske om tjejen är en väl ansedd flicka att de dömer till hennes fördel, men skulle en fattig tjej från fel område få samma förståelse? Jag är rädd att det läggs in värderingar beroende på vem som varit med om missfallet.

Men summan av kardemumman måste ändå vara att det här lagförslaget (som dessutom inte förvånar mig om det går igenom) kränker människor som redan går igenom något fruktansvärt. Sen huruvida kvinnan gjort vad hon kunnat för att behålla eller bli av med… Det har vi inte med att göra. Är det så att missfallet är frivilligt framkallat… Då måste vi förstå hur desperat man kan bli i en värld där man inte har rätten till abort. Men det är fortfarande ingenting som andra ska kunna gräva i och ta beslut i om kvinnan är kriminell eller inte