Idag mår jag oftast rätt så bra och bara det är en lottovinst! Om jag ser tillbaka ett antal år så ser jag en mycket trasig tjej som lärt sig hålla skenet uppe och låsa in allt ont, som bara grät i ensamhet framför tvn eller till musiken.

Vissa skulle säkert säga att de tror jag mår sämre idag då jag faktiskt gråter rätt ofta helt öppet och kanske tillochmed delar med mig av mina tankar.
Men faktum är att jag på vägen har lärt mig att pysa ur mig känslorna innan de tar över mitt liv helt och fullt och jag mår bättre av att få gråta.

Jag har lärt mig att se det lilla i livet som gör gott, att uppskatta små saker som får mig att le, det gör också att jag inte ser dem som småsaker utan är noga med att inte ta allt för givet.
Nackdelen med detta gör att jag kommer på mig själv med att faktiskt konstant förbereda mig på det värsta, så det är nog mitt nästa steg att faktiskt lära mig att verkligen ta varje dag som den kommer, på samma sätt som jag fått lov att göra när livet inte alltid varit så lätt…

Ni som följt min dagboksresa de sista åren vet att jag tampas med min hörsel och min identitet som är kopplad till detta, alltså hur jag ser mig själv som hörande fast min audionom säger annat (ja hörapparaterna säger en del annat med) men ens självbild har man byggt upp under så många år så när man väl börjar ta tag i saker som vuxen så tar det tid att se sig själv i sammanhanget.

När jag gjorde mitt hörseltest för ca 1 1/2 år sedan så fick jag träffa en läkare och en kurator, fatta tankarna som snurrade när jag fick kallelse till dem båda! Varför ska jag träffa en kurator!? vad är det för besked de tänker ge mig egentligen!!!??? men fick veta att det ska finnas en kurator med när det gäller vuxna som drabbas utav hörselnedsättning.

Även om det är först i vuxen ålder som jag upplever att det blivit sämre så är det ju inget nytt då olyckan hände när jag var mycket yngre. Men jag har alltid sett det som att mitt andra öra alltid varit bra och vid förra hörseltestet så visade det bara att höger har en lätt hörselskada. Både läkaren och kuratorn var noga med att påpeka att de inte hittat något farligt med andra ord så fanns det ingen tumör eller liknande som påverkade min hörsel, men de ville fortsätta mäta och skulle kalla mig framåt våren/sommaren igen för nya tester.

Det kom aldrig någon kallelse och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag har haft fullt upp med att anpassa mig och lära mig olika ljud (underbara härliga ljud)
Det knepiga kom då jag fick hörapparat på vänstra sidan (dåliga örat) jag som alltid “möblerat” om och bett folk gå på min högra sida om de ska prata med mig fick plötsligt be folk och mig själv att tänka om. Nu var ju mitt bra öra det som är skadat!?

Så i somras blev det en hörapparat till. Varför är man så envis!? jag har kämpat mig blå för att slippa en hörapparat till då jag tyckt att jag hör så bra på höger ändå och ville väl någonstans ha kvar lite vanliga ljud (ljudet i hörapparaten är helt annat även om man vänjer sig fort så är det mer…. mekaniskt eller elektroniskt svårt att förklara. jag kunde fråga vad det var som lät och fick veta att det tex var en bil som hördes då fick jag tänka hur jag minns att bilar brukar låta och “konventera ljudet” så att man hör det som man minns det eller vad jag ska säga). Men det blev ju som sagt en hörapparat till och det gick fort att vänja sig alla har sagt att det andra är svårare att vänja sig vid eftersom man då inte har nåt “normalt” ljud.

Om sanningen ska fram så hjälpte den mest till att förstå lite mer från vilket håll ljuden kommer ifrån. Dessutom blev det lättare att fokusera när man satt på möten eller föreläsningar och hade slingan på.

Under hela den här utprovningstiden har vi höjt ljudet i hörapparaterna varje gång jag varit där, lite till så hör du nog bättre…
I höstas så höjde vi bara lite till för min audionom ville ha nya tester innan vi höjde mer för då låg jag redan på 15 db över rekomenderat enligt mina tester.
Jag har fått byta audionom  flera gånger och det har varit väldigt frustrerande då man alltid har någonting “vi ska ta upp det nästa gång” på agendan och så kanske man fick träffa en annan audionom som tyckte det var bättre att ta det nästa gång.. ja så har det sett ut, tills jag “fick” “A” då hade jag nästan gett upp det här med bra information och börjat fixa och söka på egen hand om jag ville veta något.

“A” visade sig vara både musik intreserad och ha förståelse för det här med teknik wooohooo äntligen började jag få rätt ljud i “lurarna” jag kunde börja lyssna på radio igen vilket var hemskt obehagligt ljud med hörapparaterna!

Sen kom förra kallelsen… ett nytt namn på en ny audionom MEN VA FAAAAAAAN… jahopp…
Ingenting kändes bra och funderade på att avboka tiden (de brukar säga att de kallar och sen om man känner att allt flyter på och man inte behöver justera är det bara att avboka tiden så avskriver de utprovningstiden och man behöver inte gå dit lika ofta. Men… bestämde mig för att gå dit för jag hade lite frågor och högra kändes lite väl lågt ljud på.

Gick dit och väntade på min tid och fram kommer en… ursäkta min tantighet… en VALP! nä inte en hundvalp men killen såg inte ut att vara en dag äldre än våra elever.
Hurra en praktikant tänkte jag…

Men nej då det är bara jag som börjar bli så gamal så allt under 25 är tonåringar för mig =)
Han visade sig vara en audionom på hugget, han kändes förberedd och även han verkade ha förståelse för att man vill ha en bra ljudbild…
Däremot hängde han upp sig på att vi justerat väldigt mycket och började efter konstens alla regler göra konstiga saker.
Han ställde sig bakom mig och ville att jag skulle tala om från vilket håll ljudet kom beroende på hur han lutade sig.
Snacka om högskoleprovskänsla det blev fick dock aldrig riktigt veta hur många fel jag hade…

Han trodde inte på mig när jag sa att jag tyckte det fungerade bra och att ljudet känns ok och ifrågasatte varför inga nya tester gjorts.
Mjaaa jag har inte blivit kallad och tycker det fungerar bra ändå försökte jag.

Någon valp var han definitivt inte för att han lyckades lura på mig ett spontant hörseltest.
Svettigt jag som får prestationsångest ville ju åtminstone visa att det här testet klarar jag galant!
Så jag tryckte på knappar för glatta livet eller nä tyckte allt att testet var ovanligt segt så så mycket tryckande blev det väl inte.
Nästa test skulle ljudet gå genom skallbenet (det är ett test jag gillar för där kan man fuska om man har tur för ibland känner man vibrationen muhahaha)
Fick inte ha glasögen på mig då och givetvis får jag inte ha några hörisar när de testar (elakt ju).
så då vart man lagom borta när man knappt ser och inget får höra…

Men som sagt sista testet kunde man trycka lite extra när man kände av ljudet som vibration =)

Efter testet fick jag gå tillbaka till rummet och han skulle skriva ut resultatet. Han var borta länge… det känndes inte så bra… hade han glömt bort mig och gått på lunch?
Men han hade inte glömt bort mig utan hade rådfrågat en kollega…
Testerna visade inga roliga nyheter…
Jag som är väldigt dålig på att förstå mig på audiogrammet såg ingen större skillnad från sist.
Men killen lät väldigt stressad. Han slängde fram det gamla audiogrammet och sa att nu förstår han varför vi justerat så mycket men han förstod inte varför inga tester gjorts tidigare. Han förstod inte heller hur jag inte kunnat reagera på att det var så mycket sämre. Men jag är ju mest glad att jag faktiskt hör för det tycker jag att jag gör.
Men tydligen hade han uppfattat att jag avläser mycket att jag är beroende det och det stämmer ifs bra men de sa ju åt mig att inte sluta avläsa att fortsätta på samma sätt som tidigare när jag fick mina hörapparater. Sambon säger att han tycker jag hör sämre. Själv ser jag lösningen i att byta slang, batterier eller mikrofonskydd.

Jag som hade tänkt att avsluta den här utprovningen och bara få sista finjusteringen och hade tänkt att be dem ändra så jag kan byta slang själv, fick veta att det ska bli nya tester och läkarbesök. Att detta måste följas upp. Att man inte ska droppa så mycket hörsel på så kort tid.

Det måste ju vara något enkelt som vaxproppar eller så tänkte jag men han hittade inget.

Han måste ha sett på mig att tankarna började snurra för han försökte lugna mig med att jag inte ska vara orolig, hmm jaaa jag kan ju knappast jubla.
Att mitt “bra” öra gått från lätt hörselskada till måttlig ja typ där mitt vänstra var sist! och mitt vänstra öra droppat långt ner på pappret…
Nya tester, fler läkare. Gjutning av en insatts till höger. Hur långt kan det gå?

Jag minns lyckan att äntligen kunna höra fåglarna igen… har det redan tagits ifrån mig?
Gick därifrån med tusen tankar.
Det är inte ofta jag inte vill gå till jobbet men den dagen ville jag bara hem,  lägga mig under täcket och bara skrika ut min ångest.
Gick till jobbet och pratade utav mig lite med kollegorna.

De hjälpte mig att hitta tillbaka till det viktigaste jag lever efter, att se det lilla att uppskatta det jag har.
Det är inte dåligt vad lyckligt lottat jag ändå är, jag har teckenspråket, vad som än händer med min hörsel så kan jag alltid kommunicera (dessutom försvinner ju inte mitt tal, prata kan jag helt klart så jag kan alltid göra mig förstådd… men att förstå är en annan femma för alla kan ju inte tsp). Många i samma sits som mig skulle behöva brottas med oron för deras framtid, jobb osv. jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte kan göra mitt jobb när det kommer till hörseln jag är i helt rätt bransch. Det är det få som faktiskt kan lugna sig med.
Men nu är man där och målar fan på väggen igen. Testet gjorde att jag oroar mig för att förlora all min hörsel och det finns det säkert ingen anledning att tro.
Tester kan slå lite olika, antingen så visade förra testet inte riktigt rätt (vem vet hur många gånger jag tryckte för säkerhetsskull man vill ju bli godkänd på testet lixom)
Nya testet kanske bara visar att jag hade en dålig hörseldag?

Jag har så mycket att vara tacksam över, men jag är rädd…
Nu är jag rädd på riktigt. Jag får barnsliga utbrott och vill bara stampa med fötterna för jag tycker att det är orättvist. Mitt största intresse finns i musiken, kunde jag inte ha fått vettiga öron!?
Rädslan att en dag inte kunna höra musiken, jag har redan fått ge upp att hitta ny bra musik, det är ingen idé då jag har svårt att lära mig nya texter sen kan man tycka att soundet är juste men jag tycker att texter ger så mycket. Ska jag behöva ge upp musik helt en vacker dag? Säkert inte, men sättet att lyssna på musiken kanske en dag måste förändras. Jag slits mellan hopp och förtvivlan och en smula förnekelse.

Min sambo är ett enormt stöd i hur jag mår just nu, han har mer och mer börjat förstå hur det fungerar och han har haft en lång process han med.
Han har hela tiden sagt att han inte behöver lära sig tsp, men häromdagen kom han hem och fråga efter lite olika tecken mest jobbrelaterade men alla måste få ha sin egen process.

Mest söker jag stödet och trösten på jobbet just nu, mina kollegor är så kloka och de vet ju vad det handlar om. De har ju all kunskap och egna erfarenter.
Med det sagt så menar jag inte att ingen annan skulle kunna förstå, min nära och kära har varit fantastiska och många gånger har de legat steget före mig, men det är lättare att ge uttryck för mina rädslor och funderingar där.
Kanske är jag lika rädd för att överföra min egen rädsla och oro på de nära utanför jobbet som jag är över hela situationen. Har inte riktigt orkat prata om det heller utanför min trygga mur med kollegorna.

Idag funderade jag på om det kanske är lättare för mig att se olika synvinklar när jag är i “rätt” miljö men utanför jobbet så ser jag bara alla hinder och får mer panik.

Jaa jag har en del att smälta och får öva på att att uppskatta det jag har ännu mera.
Som sagt kallelsen har kommit till hörselmätningen och den är ju inte gjord än det kanske inte är så farligt.

En dag i taget, försöka se det som så att om det är som testet visar så anpassas hörisarna efter det å min ljudbild kanske blir bättre…

Men fy fabian vad svårt det är att inte plocka fram bitterfittan i mig som bara vill tycka synd om sig själv och skrika varför?
Men… det hade kunnat vara värre, tänk vad drygt att vara med om det här och inte ha teckenspråket sen tidigare och i ren panik börja kämpa med det mitt i alltihopa. Tänk om jag hade brunnit för att ha ett telefonyrke… velat jobba med något som verkligen kräver att man har bra hörsel.
Jag inbillade mig en period på gymnasiet att jag ville bli tsp tolk (Här kan ni höra mig asgarva helt fritt från ironi) men som tur var så insåg jag att jag hörde för dåligt redan då och styrde banan åt annat håll & det var ju en väldans tur. För det fungerar inte så bra med en tolk som behöver en tolk  :-P

Livet kanske inte blir som jag planerat, det har det aldrig blivit förut så varför inbilla sig att det blir så framöver? Men det gick ju bra ändå, jag har nog förmodligen kommit längre idag än vad jag skulle ha gjort om det var annorlunda. Jag är lyckligt lottad på många sätt…

Jag måste bara hitta den känslan igen så att jag verkligen kan känna att jag har allt jag behöver… tills dess får jag rabbla mitt mantra:

“Se det lilla i livet, uppskatta det du har”

Over and out

försöker hålla igång med bra musik och städar, vilket inte slutar med rock ‘n roll status utan snarare att tanten sitter på golvet och hostar och snörvlar och försöker låta rockig samtidigt… fet chans…

Jag låter mest tjockhuvad och nasalt tror jag.

Nästa vecka kanske jag är på topp igen…

Jag känner inte för att skriva nåt, bara lyssna på denna och sakna en musiker som betytt mycket för mig.

Ah, I’d love to wear a rainbow every day,
And tell the world that everything’s OK,
But I’ll try to carry off a little darkness on my back,
‘Till things are brighter, I’m the Man In Black.

Fick en plötslig känsla av tomhet när jag tänkte på bloggen, saknar den men har inte haft någon inspiration alls för att skriva och då finns ingen mening. Behovet har funnits där att få skriva av sig, men ändå har inspirationen varit på noll.

Har mycket material att uppdatera med nu så mycket jag vill dela med  mig utav, men klockan slog just och påminner om att det är kvalitets tid med Sambon

Så så länge får ni hålla tillgodo med ett av mina sommarminnen från Sonisphere förra helgen bilden e hemskt dåligt tagen dessutom har jag beskurit den så den blivit förstorad men men man kan inte få allt här i världen.

Iggy Pop på Sonisphere Stockholm 2010

Over and Out

Ett av mina gamla favvo band från förr är DLK (De lyckliga kompisarna) ett trallpunkband från sverige som till min stora lycka återförenats och har lite spelningar igen.

Satt här och spela en av deras gamla skivor och inser att en gamal favorit med dem är “Troll och Häxor” och med tanke på veckans debatter i bloggvärden så tänkte jag slänga in denna härliga låt, för er som inte är vana lyssnare av DLK så slänger jag in texten med

Text till Troll och häxor skriven av Mart

De kommer från fattigdom,
De kommer från förtryck,
men du är så jävla dum så du tror att de kommer från skogen.
Förr i tiden trodde man på troll.
Påhittade fiender kommer nu från annat håll.

Om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

Du säger att de muckar gräl och lever på din skatt
men va fan har du sett du bara sprider rykten
Kanske kommer dan då vi inte kan bo kvar
och du måste fly och du hamnar i Turkiet!
Vad säger du då?

Om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

Vad har du hjärnan till ditt hjon?
Vad gör dig bättre än de som bor på andra sidan bron?

Ja, nog finns det en och annan
som borde packa och åka,
men hur ska du kunna skilja ut honom
när du bara vill bråka?

Ja, om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

Det skulle dröjja 11 år innan jag fick chansen att se dem igen. Denna gång (2003) var jag “vuxen” och hade flyttat hemifrån sedan lång tid tillbaka. Punkkoncerter var ingen nyhet. Men när jag stod där med biljetten i hand blev jag 14 år igen. Jag ringde Morsan & berättade att jag minsan skulle på Asta Kask och det fanns inget hon kunde göra åt det! (Jag tror inte ens min mor vet vad Asta Kask är! Än mindre minns hon händelsen när jag var 14) Jag åkte på Konserten & njöt varje sekund! Den var även den i Sthlm men inte på fryshuset.
Det var som om jag var på konsert för första gången fast jag åkte på spelningar för jämnan på den tiden. Jag blev liten igen känslan av “Precis så känner jag mig” kom tillbaka. Trots att man såg dessa snubbar på scenen som man minns som unga, vara långt ifrån unga hehe men ändå så var de precis som man föreställt sig. De gjorde en sån förbannat bra konsert!

Men varför detta tjat om Fryshuset?
JO Tanten ska åka till fryshuset nästa vecka! Vi ska åka på studiebesök med jobbet!!! & Redan nu känner jag mig som en liten hundvalp som är så lycklig att den inte vet om svansen tillhör kroppen eller om det är en rolig leksak. jag ränner runt helt lycklig och vet knappt vart jag ska ta vägen. Det är en dröm som går i uppfyllelse. Men risken är att jag blir 14 år igen när vi kommer dit.. *ler* Nä allvarligt ska bli så innibombens häftigt! Så många års erfarenheter som de har med ungdomar! Allt de gör för & med ungdomar. Ska bli bästa studiebesöket ever! Tror vi ska få någon föreläsning åxå

& NU! härmed presenterar jag: Från Fryshuset 1992 Asta Kask – Tv’n (Dålig kvalité men ändå)

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wHtma5FewFE[/youtube]

]]> http://konfys.se/2008/10/fryshuset/feed/ 4 http://konfys.se/2008/10/behover-lite-musik/ http://konfys.se/2008/10/behover-lite-musik/#comments Wed, 01 Oct 2008 10:53:53 +0000 Mysan http://konfys.se/?p=26 Jag är en sån person som inte klarar utav att göra något vettigt utan musik…
Sitta här och ändra massa stilmallar och shit.. nä då måste man ha musik!!!

Denna har jag nynnat på hela dagen *Myyys*
Velvet underground med Nico – I’ll be your mirror