Vaknade i morse med ett strålande humör…
Hur ofta händer det?
Men jag visste, jag visste att så länge febern inte var tillbaka så skulle jag få gå till jobbet idag…
Jag kände ingen feber, tillomed huvudvärken är borta…
Tog tempen *hyff* Yes, back to normal.
Så ni tittar på en glad Tant som äntligen ska få gå tillbaka till jobb, kollegor och härliga ungdomar.

Jag har nog löst gåtan med att jag varit sjuk & febrig så länge…
Vid det här laget har vi uteslutit svininfluensan, urinvägsinfektion
och diverse annat.

Men så kom jag på… Siw Malmkvist har nog svaret!!! minns ni denna? Jag tror jag kan bota mig själv nu… Febern är nästan borta, det enda som återstår är mitt konfysa tillstånd, lite huvudvärk och enorm rastlöshet…

Mina damer & herrar jag presenterar härmed:

Siw Malmkvist som sjunger Jazzbacillen

bara jag som leker lite…

Precis just här… på den här delen av stranden har jag nattbadat!
Det är Nice i frankrike som vi var på bågesemester 2007

Idag ringde jag till vårdcentralen igen…
Har haft feber sedan i söndags, jag anser att förutom feber så är det inge större fel på mig just nu förutom den vanliga förvirringen…
Först fick jag lyssna på olika val man kunde knappa in beroende på vad man ville veta om svininfluensan eller vaccinet…
Sen var det val för om man vill avboka sin tid och bla, bla, bla, bla…

Höll på att missa vad jag skulle välja för jag hade redan slutat lyssna…
Men lyckades göra mitt val men sen kom det svåra…
Man skulle knappa in sitt personnummer och för första gången sedan jag var typ 5-6 år kunde jag för mitt liv inte komma på mitt eget personnummer…
*rota reda på passet*
Pew.. klarade av den pärsen….
“slå in ditt telefonnummer inklusive riktnummer, avsluta med #” va FAN… ska det vara så svårt att få någon att prata med tänkte jag (hade ju redan glömt att jag ringde för att få just en telefontid och att de ringer upp)
Ok… minns inte mitt telefonnummer heller och satt ju i mobilen där telefonboken finns (Det slog mig inte att jag kunde använda mobilnumret….)

Lyckades hitta hemnumret på eniro (tack & lov att jag minns sambons namn)
Pew jag klarade visst det testet med…

En sköterska ringde upp efter en liten stund. Jag började förklara mina besvär och hon frågar om jag känner mig förkyld, hostar och snuvar svar nej, nej, nej jag e frisk annars “Tycker du låter lite förkyld har du problem med luftvägarna?” nej nej jag har bara feber….
Många frågor senare från den tålmodiga sköterskan så kommer hon fram till att de inte har några läkartider idag men om jag inte blir bättre ska jag vända mig till jouren.
Hon verkade så gullig i telefonen och var noga med att säga att jag skulle dricka mycket vatten och vila.

Skulle precis tacka för mig och för att hon lyssnade och vad händer? jag fick ett hostanfall delux….
sköterskan - men… du hostar inte säger du…? (hör nästan ett leende)
Jag - ehh nää det gör jag inte det e bara nu….

Snyggt jobbat bruden…

Nu har jag lyckats parera febern några grader, med diverse tabletter & den här tanten avskyr tabletter, men vad gör man inte… jag saknar mitt jobb… vill inte vara hemma & glo… jag e ju bara febrig… jag e INTE förkyld… jag har INTE svininfluensa.. så DET så…

nu tänker jag gå och däcka och kanske hoppas lite extra på att febern är borta imorgon

Natti natti

Helt ärligt,
Jag trodde aldrig jag skulle bli en sån där brud som lipar över att åren sprungit iväg och dessutom gett men för livet på kropp & själ…
Jag e bruden som aldrig skulle bli vuxen mer än att skaffa jobb & familj. Men alltid vara ung i sinnet…
Så vad gör jag?
Jo sitter här och våndas av gamla semesterbilder och tjurar för att jag är tjock… TJOCK!? ok inte än, men har lagt på mig en övervikt som tär på hälsan både psykiskt och fysiskt. Men det som känns värst är att jag faktiskt låter mig bli så ledsen…

Att jag pendlat i vikt snabbt och åt alla håll har jag gjort sedan tidiga tonåren ju, varför bry sig nu?
Jag anar att ens förflutna hinner ikapp en och har man en gång haft ätstörningar så sitter ju tankarna i fast man lär sig att hantera det. Det enda som känns bra är att jag faktiskt inser hur korkad jag är som ältar min vikt.

Men jag vill göra någonting åt det för så stor som jag är nu har jag aldrig varit. hur mycket jag än gått upp så har jag aldrig vägt så mycket som nu och då har jag ändå haft en del muskler. Med det var länge sen… att bära hem 3 liter mjölk är ett rent helvete idag haha

Så jahapp jag är väl den där bruden då, som jagar kilon till MC-säsongen (jag är ju inte så mkt för att jäsa i solen men skinnbrallorna måste ju passa!)
Men frågan är hur jag ska bära mig åt för att inte få tillbaka mitt gamla tänk, vill inte bli sjuk igen. Och att banta har jag bara gjort EN enda gång i hela mitt liv (jag räknar inte ätstörningar som vanlig bantning), och det e nog den gången som satt mig i sitsen jag sitter i nu tjock, tjock, tjock…
Hur tänker jag nu undrar ni?
Jo jag har alltid sagt till alla andra brudar som gnäller om sina söta handtag och sitt extra kilo precis som jag sagt till de precis lika fina brudar som har mer kropp att älska att man inte ska gå på de där dåliga bantningskurerna utan istället jobba hårt med träning och äta mindre och oftare skit i alla måsten och förbud.
Men nu sitter jag här själv, medlem på viktklubben och väger min jävla morgongröt …och jag vet ju vart det slutar… 10 kilo till över utgångspunkten när jag väl slutar orka väga den snablars gröten.. varför? joo jag är för lat för att ens orka hämta ett papper på jobbet och gå till mitt gym och få mitt gymkort. jag har någon slags pirat på min ena axel som säger att “Arr tjockis, det DÄR klarar du aldrig” & på min andra axel en pirat som säger “Arr sheer up girl… din sambo bryr sig inte om att du är tjock.. lägg på lite på tuttarna bara”

Men när jag slutat tycka synd om mig själv så kanske jag tar tag i det här, för det här var inte planen, tjock kan jag vara efter jag fått mina ev framtida barn… inte innan tack…
Planen var att tycka om mig själv och på så vis inte sätta mig i en sits där jag äter allt i min väg, jobbet hjälper inte direkt till även om man springer benen av sig så äter man lite för mycket godsaker.

Nä dags att sluta tjura och ta tag i det här… *suck* finns mycket att ta tag i här ja…

Lite yoga skulle jag må bra utav, det var länge sedan. Men bara tanken på att “86-åriga Agda” (vars ålder & namn jag egentligen inte kan) är vigare än någon annan där skrämmer mig lite…

By the way… jag försöker sluta röka igen.. undrar om det e därför jag mår så här… sluta och sluta jag håller mig till 1 cigg/dag det e ETT steg i rätt riktning…
Men man blir ju inte smalare för det höhö