Sorg

Långsam process

14 mars 2010

Jag har alltid vetat… eller nä inte alltid men ändå sedan iaf mellanstadiet att det finns en risk att jag förlorar den hörsel jag har på ena örat.
Jag såg det inte som ett aktivt val att lära mig teckenspråk, utan det har mest alltid varit väldigt fascinerande för mig med just teckenspråket.
Jag lärde mig alfabetet redan som 6 åring då jag hade en kompis på lekis som var hörselskadad.
Jag tror ifs att det kan ha varit lite undermedvetet att jag valde den banan att satsa på att lära mig teckna, men just då såg jag det mest som att jag tänker inte sitta här och inte fatta vad folk säger (jag är ju så enormt nyfiken!).

När jag som 16 åring flyttade till Örebro för att börja gymnasiet så var det teckenspråk överallt tyckte jag. Så jag såg till att hamna på en “döv-fest” sen tog det inte lång tid innan jag behärskade tsp tillräckligt bra för att kunna kommunicera.

Idag är jag SÅ tacksam att jag var så nyfiken för idag många år senare så håller jag på att förlora den hörsel jag har på ena örat… det har blivit sämre successivt i många år nu men sista året har det gått rasande fort neråt.

Det jobbigaste är nog att jag tar det så hårt som jag gör… Jag behöver egentligen inte göra det för jag har ett jobb som inte hänger på hörseln utan snarare är anpassat för teckenspråket det ÄR ju vårat jobb! Ändå är det så svårt att acceptera det som just nu händer. Märker ju att min “bra” öra inte längre går att lita på heller… att jag måste oftast titta på den som pratar för att ens förstå vad de säger.
Jag har all kunskap och hjälp runt omkring mig på jobbet, men privat… Det är svårare…

Jag har de mest underbara vänner… de visar aldrig att jag krånglar när jag ber att få byta plats med någon på en fest för att jag ska kunna höra bättre, inte heller några sura miner när jag hör fel eller ber dem upprepa det de just sagt för 3e gången…
I vissa miljöer är det inga större problem, sitter man 2 eller 3 personer i lugn miljö och de inte talar samtidigt så är det nästan aldrig ett problem men det räcker med så lite utav andra ljud för att det inte ska fungera

Någonstans har både mina kollegor och mina nära och kära kommit längre i min process än vad jag gjort…

Men jag har kommit en liten bit på vägen, jag har insett att jag måste börja någonstans för att kunna komma vidare.
Efter ett långt samtal och mycket pepp från en kollega som vet PRECIS vad jag går igenom så har jag nu kommit fram till att jag iaf ska kontakta Audiologen och se vart det leder. Jag vet ju inte om jag kan bli hjälpt utav hörapparat (kanske faktiskt hör för bra?) eller vad det finns för alternativ.
Hoppas imorgon är en bra dag för då ringer och rådfrågar.

Ett steg i rätt riktning… det har tagit lång tid att komma hit.. och jag har nog en lång väg kvar…
Men ändå så vet jag att jag är så lyckligt lottad… det är precis det jag försöker tänka på när det är som tyngst…

11 September

11 september 2008

Då var det dags igen då…

För ett nytt år med detta datum…

Jag ogillar detta datum skarpt!

Genom historian har detta datum fått en otäck stämpel. känns som att vissa inväntar detta datum med en plan att göra något hemskt…

Alla minns väl 2001 WTC och alla dessa människors liv förstördes, och 2003 då Anna Lind mördades. Men minns människor andra händelser?

11 september 1973 Tog Pinochet makten i Chile med hjälp av USA och det blev en blodig kupp.

11 September 1978 alltså 30 år sedan idag dog Ronnie Peterson efter krashen på Monza (Formel1).

Jag kan inte sitta här och rabbla årtal hela dagen så jag tänkte komma till varför jag skriver detta inlägg…

Idag är det ju som bekant 5 år sedan Anna Lind avled efter att ha blivit attackerad med kniv på NK. Otäckt minns jag att min känsla var när jag hörde att hon hade avlidit. Men det är en annan händelse som skakade mig mer denna dag för exakt 5 år sedan.

Samma dag som Anna Lind avled Blev ett barn i Arvika mördat: Den då 5 åriga Sabina. Jag tror att det som hände berörde många och mina tankar går idag till Sabinas familj och de närmast ja hela Arvika. 5 år har gått men vi har inte glömt. Jag har aldrig träffat familjen, men tror inte man behöver känna dem det berör mest för att känna det fruktansvärda som hände.

Idag kan jag inte hitta något i tidningarna som handlar om Sabina men hittade en debattartikel som Sabinas pappa skrev i Januari förra året i samband med en annan otäck händelse i Norrahammar.

Inte idag

23 juni 2008

Igår lovade jag en liten redogörelse om min praktik karusell…

Men känner att det får vara, eller jag orkar inte ta tag i någi idag…

Ska inte klaga har varit en bra dag idag med, men idag tvingades jag verkligen inse att Lasse inte längre finns… klart jag vetat hela tiden, men när jag pratat med eller träffat hans fru har jag försökt att hela tiden vara så stark för hennes skull att jag för att orka nog har skjutit min egen sorg i framtiden…

Idag har jag gråtit… som många gånger förut, men idag var det annorlunda…

Idag pratade jag med en gammal arbetskamrat på jobbet som kände honom så mycket bättre än vad jag gjorde & vi grät båda två och hon fick berätta om sina känslor och tankar och jag tvingades förstå… helt plötsligt blev det på riktigt fast det har gått 5 månader…

usch det gör ont. & nu hjälper det inte att hålla för öronen, eller blunda längre. Jag MÅSTE ta tag i det här.

Men jag vill inte, jag vill bara vakna att få veta att det bara varit en hems mardröm… Men vem hjälper jag med att ha den inställningen? det hjälper varken mig eller andra som saknar honom.

FAN

Får inte vara sant…

31 januari 2008

 

 @}–`–,–

 

Ibland känns livet så orättvist…

När människor som betyder mycket för sin omgivning,

sin familj inte längre finns kvar…

står man där med alla sina frågor men får inga svar…

Jag fick veta nu inatt… jag skrek rätt ut…

Du fattas i mångas liv nu…

Jag kan inte sova, kan inte sluta gråta, känner sån sorg…

sån maktlöshet …

Vill finnas där för din familj, men e inge vidare till stöd just nu

men ni har alla mina tankar.

Du fattas oss…

 

@}–`–,–