Jag säger till mig själv varje morgon att jag har det så bra, att även om livet inte riktigt blev som man tänkt behöver inte det vara något negativt.
Varje dag är en kamp mot de negativa tankebanor och gamla hjärnspöken…

Idag mår jag oftast rätt så bra och bara det är en lottovinst! Om jag ser tillbaka ett antal år så ser jag en mycket trasig tjej som lärt sig hålla skenet uppe och låsa in allt ont, som bara grät i ensamhet framför tvn eller till musiken.

Vissa skulle säkert säga att de tror jag mår sämre idag då jag faktiskt gråter rätt ofta helt öppet och kanske tillochmed delar med mig av mina tankar.
Men faktum är att jag på vägen har lärt mig att pysa ur mig känslorna innan de tar över mitt liv helt och fullt och jag mår bättre av att få gråta.

Jag har lärt mig att se det lilla i livet som gör gott, att uppskatta små saker som får mig att le, det gör också att jag inte ser dem som småsaker utan är noga med att inte ta allt för givet.
Nackdelen med detta gör att jag kommer på mig själv med att faktiskt konstant förbereda mig på det värsta, så det är nog mitt nästa steg att faktiskt lära mig att verkligen ta varje dag som den kommer, på samma sätt som jag fått lov att göra när livet inte alltid varit så lätt…

Ni som följt min dagboksresa de sista åren vet att jag tampas med min hörsel och min identitet som är kopplad till detta, alltså hur jag ser mig själv som hörande fast min audionom säger annat (ja hörapparaterna säger en del annat med) men ens självbild har man byggt upp under så många år så när man väl börjar ta tag i saker som vuxen så tar det tid att se sig själv i sammanhanget.

När jag gjorde mitt hörseltest för ca 1 1/2 år sedan så fick jag träffa en läkare och en kurator, fatta tankarna som snurrade när jag fick kallelse till dem båda! Varför ska jag träffa en kurator!? vad är det för besked de tänker ge mig egentligen!!!??? men fick veta att det ska finnas en kurator med när det gäller vuxna som drabbas utav hörselnedsättning.

Även om det är först i vuxen ålder som jag upplever att det blivit sämre så är det ju inget nytt då olyckan hände när jag var mycket yngre. Men jag har alltid sett det som att mitt andra öra alltid varit bra och vid förra hörseltestet så visade det bara att höger har en lätt hörselskada. Både läkaren och kuratorn var noga med att påpeka att de inte hittat något farligt med andra ord så fanns det ingen tumör eller liknande som påverkade min hörsel, men de ville fortsätta mäta och skulle kalla mig framåt våren/sommaren igen för nya tester.

Det kom aldrig någon kallelse och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag har haft fullt upp med att anpassa mig och lära mig olika ljud (underbara härliga ljud)
Det knepiga kom då jag fick hörapparat på vänstra sidan (dåliga örat) jag som alltid “möblerat” om och bett folk gå på min högra sida om de ska prata med mig fick plötsligt be folk och mig själv att tänka om. Nu var ju mitt bra öra det som är skadat!?

Så i somras blev det en hörapparat till. Varför är man så envis!? jag har kämpat mig blå för att slippa en hörapparat till då jag tyckt att jag hör så bra på höger ändå och ville väl någonstans ha kvar lite vanliga ljud (ljudet i hörapparaten är helt annat även om man vänjer sig fort så är det mer…. mekaniskt eller elektroniskt svårt att förklara. jag kunde fråga vad det var som lät och fick veta att det tex var en bil som hördes då fick jag tänka hur jag minns att bilar brukar låta och “konventera ljudet” så att man hör det som man minns det eller vad jag ska säga). Men det blev ju som sagt en hörapparat till och det gick fort att vänja sig alla har sagt att det andra är svårare att vänja sig vid eftersom man då inte har nåt “normalt” ljud.

Om sanningen ska fram så hjälpte den mest till att förstå lite mer från vilket håll ljuden kommer ifrån. Dessutom blev det lättare att fokusera när man satt på möten eller föreläsningar och hade slingan på.

Under hela den här utprovningstiden har vi höjt ljudet i hörapparaterna varje gång jag varit där, lite till så hör du nog bättre…
I höstas så höjde vi bara lite till för min audionom ville ha nya tester innan vi höjde mer för då låg jag redan på 15 db över rekomenderat enligt mina tester.
Jag har fått byta audionom  flera gånger och det har varit väldigt frustrerande då man alltid har någonting “vi ska ta upp det nästa gång” på agendan och så kanske man fick träffa en annan audionom som tyckte det var bättre att ta det nästa gång.. ja så har det sett ut, tills jag “fick” “A” då hade jag nästan gett upp det här med bra information och börjat fixa och söka på egen hand om jag ville veta något.

“A” visade sig vara både musik intreserad och ha förståelse för det här med teknik wooohooo äntligen började jag få rätt ljud i “lurarna” jag kunde börja lyssna på radio igen vilket var hemskt obehagligt ljud med hörapparaterna!

Sen kom förra kallelsen… ett nytt namn på en ny audionom MEN VA FAAAAAAAN… jahopp…
Ingenting kändes bra och funderade på att avboka tiden (de brukar säga att de kallar och sen om man känner att allt flyter på och man inte behöver justera är det bara att avboka tiden så avskriver de utprovningstiden och man behöver inte gå dit lika ofta. Men… bestämde mig för att gå dit för jag hade lite frågor och högra kändes lite väl lågt ljud på.

Gick dit och väntade på min tid och fram kommer en… ursäkta min tantighet… en VALP! nä inte en hundvalp men killen såg inte ut att vara en dag äldre än våra elever.
Hurra en praktikant tänkte jag…

Men nej då det är bara jag som börjar bli så gamal så allt under 25 är tonåringar för mig =)
Han visade sig vara en audionom på hugget, han kändes förberedd och även han verkade ha förståelse för att man vill ha en bra ljudbild…
Däremot hängde han upp sig på att vi justerat väldigt mycket och började efter konstens alla regler göra konstiga saker.
Han ställde sig bakom mig och ville att jag skulle tala om från vilket håll ljudet kom beroende på hur han lutade sig.
Snacka om högskoleprovskänsla det blev fick dock aldrig riktigt veta hur många fel jag hade…

Han trodde inte på mig när jag sa att jag tyckte det fungerade bra och att ljudet känns ok och ifrågasatte varför inga nya tester gjorts.
Mjaaa jag har inte blivit kallad och tycker det fungerar bra ändå försökte jag.

Någon valp var han definitivt inte för att han lyckades lura på mig ett spontant hörseltest.
Svettigt jag som får prestationsångest ville ju åtminstone visa att det här testet klarar jag galant!
Så jag tryckte på knappar för glatta livet eller nä tyckte allt att testet var ovanligt segt så så mycket tryckande blev det väl inte.
Nästa test skulle ljudet gå genom skallbenet (det är ett test jag gillar för där kan man fuska om man har tur för ibland känner man vibrationen muhahaha)
Fick inte ha glasögen på mig då och givetvis får jag inte ha några hörisar när de testar (elakt ju).
så då vart man lagom borta när man knappt ser och inget får höra…

Men som sagt sista testet kunde man trycka lite extra när man kände av ljudet som vibration =)

Efter testet fick jag gå tillbaka till rummet och han skulle skriva ut resultatet. Han var borta länge… det känndes inte så bra… hade han glömt bort mig och gått på lunch?
Men han hade inte glömt bort mig utan hade rådfrågat en kollega…
Testerna visade inga roliga nyheter…
Jag som är väldigt dålig på att förstå mig på audiogrammet såg ingen större skillnad från sist.
Men killen lät väldigt stressad. Han slängde fram det gamla audiogrammet och sa att nu förstår han varför vi justerat så mycket men han förstod inte varför inga tester gjorts tidigare. Han förstod inte heller hur jag inte kunnat reagera på att det var så mycket sämre. Men jag är ju mest glad att jag faktiskt hör för det tycker jag att jag gör.
Men tydligen hade han uppfattat att jag avläser mycket att jag är beroende det och det stämmer ifs bra men de sa ju åt mig att inte sluta avläsa att fortsätta på samma sätt som tidigare när jag fick mina hörapparater. Sambon säger att han tycker jag hör sämre. Själv ser jag lösningen i att byta slang, batterier eller mikrofonskydd.

Jag som hade tänkt att avsluta den här utprovningen och bara få sista finjusteringen och hade tänkt att be dem ändra så jag kan byta slang själv, fick veta att det ska bli nya tester och läkarbesök. Att detta måste följas upp. Att man inte ska droppa så mycket hörsel på så kort tid.

Det måste ju vara något enkelt som vaxproppar eller så tänkte jag men han hittade inget.

Han måste ha sett på mig att tankarna började snurra för han försökte lugna mig med att jag inte ska vara orolig, hmm jaaa jag kan ju knappast jubla.
Att mitt “bra” öra gått från lätt hörselskada till måttlig ja typ där mitt vänstra var sist! och mitt vänstra öra droppat långt ner på pappret…
Nya tester, fler läkare. Gjutning av en insatts till höger. Hur långt kan det gå?

Jag minns lyckan att äntligen kunna höra fåglarna igen… har det redan tagits ifrån mig?
Gick därifrån med tusen tankar.
Det är inte ofta jag inte vill gå till jobbet men den dagen ville jag bara hem,  lägga mig under täcket och bara skrika ut min ångest.
Gick till jobbet och pratade utav mig lite med kollegorna.

De hjälpte mig att hitta tillbaka till det viktigaste jag lever efter, att se det lilla att uppskatta det jag har.
Det är inte dåligt vad lyckligt lottat jag ändå är, jag har teckenspråket, vad som än händer med min hörsel så kan jag alltid kommunicera (dessutom försvinner ju inte mitt tal, prata kan jag helt klart så jag kan alltid göra mig förstådd… men att förstå är en annan femma för alla kan ju inte tsp). Många i samma sits som mig skulle behöva brottas med oron för deras framtid, jobb osv. jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte kan göra mitt jobb när det kommer till hörseln jag är i helt rätt bransch. Det är det få som faktiskt kan lugna sig med.
Men nu är man där och målar fan på väggen igen. Testet gjorde att jag oroar mig för att förlora all min hörsel och det finns det säkert ingen anledning att tro.
Tester kan slå lite olika, antingen så visade förra testet inte riktigt rätt (vem vet hur många gånger jag tryckte för säkerhetsskull man vill ju bli godkänd på testet lixom)
Nya testet kanske bara visar att jag hade en dålig hörseldag?

Jag har så mycket att vara tacksam över, men jag är rädd…
Nu är jag rädd på riktigt. Jag får barnsliga utbrott och vill bara stampa med fötterna för jag tycker att det är orättvist. Mitt största intresse finns i musiken, kunde jag inte ha fått vettiga öron!?
Rädslan att en dag inte kunna höra musiken, jag har redan fått ge upp att hitta ny bra musik, det är ingen idé då jag har svårt att lära mig nya texter sen kan man tycka att soundet är juste men jag tycker att texter ger så mycket. Ska jag behöva ge upp musik helt en vacker dag? Säkert inte, men sättet att lyssna på musiken kanske en dag måste förändras. Jag slits mellan hopp och förtvivlan och en smula förnekelse.

Min sambo är ett enormt stöd i hur jag mår just nu, han har mer och mer börjat förstå hur det fungerar och han har haft en lång process han med.
Han har hela tiden sagt att han inte behöver lära sig tsp, men häromdagen kom han hem och fråga efter lite olika tecken mest jobbrelaterade men alla måste få ha sin egen process.

Mest söker jag stödet och trösten på jobbet just nu, mina kollegor är så kloka och de vet ju vad det handlar om. De har ju all kunskap och egna erfarenter.
Med det sagt så menar jag inte att ingen annan skulle kunna förstå, min nära och kära har varit fantastiska och många gånger har de legat steget före mig, men det är lättare att ge uttryck för mina rädslor och funderingar där.
Kanske är jag lika rädd för att överföra min egen rädsla och oro på de nära utanför jobbet som jag är över hela situationen. Har inte riktigt orkat prata om det heller utanför min trygga mur med kollegorna.

Idag funderade jag på om det kanske är lättare för mig att se olika synvinklar när jag är i “rätt” miljö men utanför jobbet så ser jag bara alla hinder och får mer panik.

Jaa jag har en del att smälta och får öva på att att uppskatta det jag har ännu mera.
Som sagt kallelsen har kommit till hörselmätningen och den är ju inte gjord än det kanske inte är så farligt.

En dag i taget, försöka se det som så att om det är som testet visar så anpassas hörisarna efter det å min ljudbild kanske blir bättre…

Men fy fabian vad svårt det är att inte plocka fram bitterfittan i mig som bara vill tycka synd om sig själv och skrika varför?
Men… det hade kunnat vara värre, tänk vad drygt att vara med om det här och inte ha teckenspråket sen tidigare och i ren panik börja kämpa med det mitt i alltihopa. Tänk om jag hade brunnit för att ha ett telefonyrke… velat jobba med något som verkligen kräver att man har bra hörsel.
Jag inbillade mig en period på gymnasiet att jag ville bli tsp tolk (Här kan ni höra mig asgarva helt fritt från ironi) men som tur var så insåg jag att jag hörde för dåligt redan då och styrde banan åt annat håll & det var ju en väldans tur. För det fungerar inte så bra med en tolk som behöver en tolk  :-P

Livet kanske inte blir som jag planerat, det har det aldrig blivit förut så varför inbilla sig att det blir så framöver? Men det gick ju bra ändå, jag har nog förmodligen kommit längre idag än vad jag skulle ha gjort om det var annorlunda. Jag är lyckligt lottad på många sätt…

Jag måste bara hitta den känslan igen så att jag verkligen kan känna att jag har allt jag behöver… tills dess får jag rabbla mitt mantra:

“Se det lilla i livet, uppskatta det du har”

Over and out

Insåg igår att telefontiden för Audiologiska mottagningen var mellan 8-9 på morgonen…
Men Hallå folk jobbar faktiskt kvällar och nätter hur orka upp?

Men… som en duktig tant gick jag upp vid 8, Men jag vågade inte ringa…
Jag bestämde mig för att jag kommer ändå inte att få någon tid, Hallå vi är ju Örebro väntetiden är enorm just nu tydligen.
Men kanske för att de tagit bort remisstvånget. Förut skulle man först till Vårdcentralen för att sedan invänta en remiss hit.

Jag satt där och kom på ena ursäkten efter den andra. Klockan gick och började närma sig slutet på telefontiden.
*höll andan* *ringde*
Upptaget… men bara någon minut i 9 så svarade de. De och de det var en gullig kvinna i andra änden.. eller ja hon lät gullig iaf.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men de skulle iaf skicka ut en egen-remiss? Heter det så? Nån slags lapp jag får fylla i hemma och skicka tillbaka för att sedan få en kallelse till mottagningen. Jag trodde nog att de skulle ställa svåra frågor… som de gör hos optikern eller när man ringer för en vårdcentrals-tid Ni vet de där frågorna som man är rädd att svara fel på som känns som ett högskoleprov.

Men inget sånt, Kommer väl på remissen jag ska fylla i hehe. De undrade mest när hörseln började försämras och om jag varit aktuell hos dem förut. Om jag hade hörapparat och om jag bodde på min adress…
Jag tror jag klarade frågorna iaf…

Känns skönt att jag ringde, men än är jag inte där… undertiden får jag väl vara rädd om mina öron och försöka bearbeta min “hörsel-sorg”

Over and out

Jag har alltid vetat… eller nä inte alltid men ändå sedan iaf mellanstadiet att det finns en risk att jag förlorar den hörsel jag har på ena örat.
Jag såg det inte som ett aktivt val att lära mig teckenspråk, utan det har mest alltid varit väldigt fascinerande för mig med just teckenspråket.
Jag lärde mig alfabetet redan som 6 åring då jag hade en kompis på lekis som var hörselskadad.
Jag tror ifs att det kan ha varit lite undermedvetet att jag valde den banan att satsa på att lära mig teckna, men just då såg jag det mest som att jag tänker inte sitta här och inte fatta vad folk säger (jag är ju så enormt nyfiken!).

När jag som 16 åring flyttade till Örebro för att börja gymnasiet så var det teckenspråk överallt tyckte jag. Så jag såg till att hamna på en “döv-fest” sen tog det inte lång tid innan jag behärskade tsp tillräckligt bra för att kunna kommunicera.

Idag är jag SÅ tacksam att jag var så nyfiken för idag många år senare så håller jag på att förlora den hörsel jag har på ena örat… det har blivit sämre successivt i många år nu men sista året har det gått rasande fort neråt.

Det jobbigaste är nog att jag tar det så hårt som jag gör… Jag behöver egentligen inte göra det för jag har ett jobb som inte hänger på hörseln utan snarare är anpassat för teckenspråket det ÄR ju vårat jobb! Ändå är det så svårt att acceptera det som just nu händer. Märker ju att min “bra” öra inte längre går att lita på heller… att jag måste oftast titta på den som pratar för att ens förstå vad de säger.
Jag har all kunskap och hjälp runt omkring mig på jobbet, men privat… Det är svårare…

Jag har de mest underbara vänner… de visar aldrig att jag krånglar när jag ber att få byta plats med någon på en fest för att jag ska kunna höra bättre, inte heller några sura miner när jag hör fel eller ber dem upprepa det de just sagt för 3e gången…
I vissa miljöer är det inga större problem, sitter man 2 eller 3 personer i lugn miljö och de inte talar samtidigt så är det nästan aldrig ett problem men det räcker med så lite utav andra ljud för att det inte ska fungera

Någonstans har både mina kollegor och mina nära och kära kommit längre i min process än vad jag gjort…

Men jag har kommit en liten bit på vägen, jag har insett att jag måste börja någonstans för att kunna komma vidare.
Efter ett långt samtal och mycket pepp från en kollega som vet PRECIS vad jag går igenom så har jag nu kommit fram till att jag iaf ska kontakta Audiologen och se vart det leder. Jag vet ju inte om jag kan bli hjälpt utav hörapparat (kanske faktiskt hör för bra?) eller vad det finns för alternativ.
Hoppas imorgon är en bra dag för då ringer och rådfrågar.

Ett steg i rätt riktning… det har tagit lång tid att komma hit.. och jag har nog en lång väg kvar…
Men ändå så vet jag att jag är så lyckligt lottad… det är precis det jag försöker tänka på när det är som tyngst…

Nä så här med en smula övertrötthet så finns det inget jag vet bättre än att lyssna på gamla “godingar”

Ett av mina gamla favvo band från förr är DLK (De lyckliga kompisarna) ett trallpunkband från sverige som till min stora lycka återförenats och har lite spelningar igen.

Satt här och spela en av deras gamla skivor och inser att en gamal favorit med dem är “Troll och Häxor” och med tanke på veckans debatter i bloggvärden så tänkte jag slänga in denna härliga låt, för er som inte är vana lyssnare av DLK så slänger jag in texten med

Text till Troll och häxor skriven av Mart

De kommer från fattigdom,
De kommer från förtryck,
men du är så jävla dum så du tror att de kommer från skogen.
Förr i tiden trodde man på troll.
Påhittade fiender kommer nu från annat håll.

Om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

Du säger att de muckar gräl och lever på din skatt
men va fan har du sett du bara sprider rykten
Kanske kommer dan då vi inte kan bo kvar
och du måste fly och du hamnar i Turkiet!
Vad säger du då?

Om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

Vad har du hjärnan till ditt hjon?
Vad gör dig bättre än de som bor på andra sidan bron?

Ja, nog finns det en och annan
som borde packa och åka,
men hur ska du kunna skilja ut honom
när du bara vill bråka?

Ja, om du tror på troll och häxor
så kommer trollen och tar dig
men om du genomskådar sägnerna
så kan rasisterna ta sig!

En av de bloggare jag följer med stort intresse sedan många år är Tonårsmorsa, Idag har hon tagit upp ämnet främlingsfientlighet & rasism. Hon uppmanar andra bloggare att föra budskapet vidare på sina bloggar.
Tyvärr är detta ämne aktuellt än i dag år 2009.

Varje gång ämnet kommer upp (vilket det gör ofta för det är ett viktigt ämne och ständigt aktuellt) blir jag lika upprörd och konstigt nog lika förvånad över att det finns personer som har starka åsikter om andra människor utifrån vad de har för hudfärg, nationalitet, religion & ursprung (eller val av partner för all del). Att det dessutom är väldigt utspritt och att dessa personer går att hitta i alla samhällsklasser, på alla arbetsplatser ja överallt är för mig en gåta.
Att sitta där och rent ut sagt avsky människor som man inte ens känner eller ens träffat och att skylla hela samhällets problem och ekonomi på hela folkgrupper måste jag säga borde höra hemma hos mindre vetande personer som inte fått chansen till en allmänbildad utbildning eller haft oturen att inte fått en kärleksfull uppfostran.

Men det hemska är att det faktiskt finns folk som har hög utbildning, och till synes intellektuella personer som andra människor ser upp till och lyssnar på. Än hemskare är det att inom politiken så får de stor uppmärksamhet och tar sig allt närmare riksdagen för varje val som går.

Jag är uppväxt i små samhällen där “vardags rasism” nästan ingick i uppfostran i var och vart annat hem. Att slå sig fri från alla fördomar, att lära sig att tänka själv och att få andra personer i sin närhet att sluta generalisera alla från samma land som om de vore en person har varit en hård kamp som tagit mig många år. Men idag kan dessa personer i min omgivning & familj faktiskt erkänna hur otroligt rädda de måste ha varit för förändringar och att man gjort en dinosaurie av en fjäder för att en enstaka person gjort något dumt som hela samhället sedan har bestämt att “ja sånna är dom”.

På aftonbladet finns att läsa om UNDP’s rapport i artikeln: Invandring lönsamt för alla parter sug på den ni och kom sedan med era patetiska & avdankade så kallade argument till att allt dåligt i Sverige kan skyllas på invandringen.

För mig är denna form av intolerans inte acceptabel (Alla har vi fördomar, men vissa av oss jobbar på att förändra sin bild av världen till en mer realistisk), har vi inte lärt oss något av historien?

Artister mot nazister upplagt utav Erik Laakso

Det här är ditt land – Samma tema av Svarten

Jag för denna uppmaning vidare och hoppas fler av gör det samma då detta är ett ämne som på ett sätt eller ett annat berör oss alla!