Skitjobb?
Jag blir lite ledsen när man får höra ordet “Skitjobb”. För enligt vad folk verkar tycka är ett “skitjobb” så har jag enbart haft “skitjobb” & ännuvärre jag UTBILDAR mig till att fortsätta jobba med ett utav skityrkerna enligt vissa.
Jag började min karriär inom skitjobben som sommarstädare gymnasieskolan i “byn” där jag bodde. Jag gick i högstadiet och vi hade blivit lovade 5 veckors städjobb för (Om jag inte minns fel) 17kr/timme (ferielön) det var sommaren 1993.
Visst inte världens roligaste jobb, men vi hade himla skoj tillsammans jag och min kompis som även hon fick jobb där. Och vad vi slet! tänk er själva att storstäda en skola. Alla skåp, bänkar, salar, klotter ja allt du kan tänka dig.
Tyvärr var vi lite för effektiva, för jag kommer inte ihåg om vi jobbade 1 eller 2 veckor sen fick vi veta att vi inte behövdes längre och vi som hade räknat med 5 veckors lön fick nöja oss med mindre än hälften av det (Visst på äldre dar så vet man att som vikarie finns inga garantier, men hur gamla var vi? vi skulle börja 9:an. hela sommaren var förstörd!). Till saken hör att de vi städade för inte gjorde annat än att klaga på oss, sa att vi inte var där för att prata utan för att jobba. och fast vi jobbade så bra så att vi var klara med våran bit långt innan vi skulle så fick vi inte ens ett “bra jobbat” utan att “Vi har inget mera jobb till er. Så ni ska inte komma hit mer”.
Sommaren efter fick jag det efterlängtade jobbet som sommar-städ-vikarie på fabriken i byn.
Det är DÄR alla ungdomar jobbar på sommaren och alla som slutat gymnasiet hamnar och många blir kvar tills de blir varslade. (Inte som städare oftast utan som fabriksarbetare).
Jag var så lycklig! Denna sommaren hade jag ett “riktigt” sommarjobb! men kontrakt på hur lång tid jag skulle jobba, och sen när jag jobbat klart för sommaren skulle jag flytta hemifrån för att börja gymnasiet i Örebro! Livet lekte.
Jobbet i sig var väl inte så roligt. Men det funkade. Jag hade kul med andra sommarvikarier. Plus att på fabriken jobbade en kille som var.. jaaa han var nog snyggaste killen på flera mils avstånd haha.
Men hur hårt man än slet, Ibland struntade jag i frukost rasten för att jag ville göra bra ifrån mig, så fick man bara skit från sin närmsta chef, kontorssnubbarna, ja alla. Hur rent jag än skurade och fick bort gamal skit som inte ens den ordinarie städaren hade brytt sig om så fick man bara höra hur oduglig man var och va tyiskt att det är så skitigt så fort sommarvikarierna kom! Minns att jag gick till pappa några gånger och var lite ledsen (Pappa jobbade så klart åxå på fabriken men på ett lager) Och pappa försökte peppa och stötta så gått det gick med “Jaa så är det inom alla skityrken, hur duktig man än på sitt jobb bemödar sig folk enbart med att klaga”. tror att pappa hade rätt. Man är så snabb att hitta brister och fel men har nog svårare att se det som är bra och så.
När sommaren var slut och jag fick min lön så förlät jag alla hårda ord från fabriken. Ojje bojje jag hade aldrig hållt i så mycket pengar någonsin! jag flyttade till örebro och spenderade alla pengarna på kläder, skivor, caféer och cigaretter.
Första sommarlovet på gymnasiet 1995. Tillbaka på fabriken som sommarstädare.
Samma visa igen med hårda ord och att bara få skit från alla håll och kanter, men detta året jobbade jag med en kompis. Det var hon och jag mot världen!
Vi bestämde oss för att kontorsnissarna fick säga vad de ville. Vårat sommarjobb var bland de viktigaste jobben i våran by. För om vi inte skötte vårat jobb kunde de glömma att deras jobb skulle finnas kvar. Om städarna inte fanns och om det inte blev storstädning under industri semestern så skulle fabriken få stänga ner för ingen skulle vilja äta det de erbjöd.. hehe
Tillsammans hade vi en toppensommar. Har aldrig varit så roligt att städa (Varken innan eller efter!).
Ingen skulle få komma och säga att det var ett skityrke eller att vi var dåliga.
Och om jag minns rätt så fick vi inga klagomål mer den sommaren. Och NU till sensmoralen:
Det är bara en själv som kan avgöra om ens jobb är ett skitjobb eller inte. det spelar ingen roll om du städar, sitter i kassan på Ica, lär ut ABC eller sitter som konsult. Det är DIN känsla som visar vart ditt jobb står.
Den känslan av vikten i ens jobb har följt mig sedan den sommaren 1995 och håller i sig än i dag.
Jag jobbade som Humpare lite granna ett tag (Humpare – Gör jobbet åt roddarna, Bygger upp inför en konser). lönen var usel. Oftast iaf. (om man inte fick ett “Glassjobb” som innebar några få timmars jobb och hel dags ersättning.) Man kunde börja vid 8 på morgonen, skulle göra ett heldags jobb. Och inte vara färdig förrens 06.30 morgonen efter, då man fick sina pengar tog en taxi hem och somnade gråtandes (Hallå, jag är tjej jag är svag och det är hårt jobb hehe)
Men till saken hör att jag älskade det jobbet! och hade det inte varit för att jag blev sjuk och svag och gick ner massa i vikt hade jag nog fortsatt att jobba lite nu och då. Jag älskade tempot, människorna, hela känslan att vara med och se till att en konser blir av!. Sen var det väl en del konserer man jobbade på som man aldrig skulle gå på själv. Men det spelar ingen roll. Jag gjorde ett viktigt jobb! Dessutom ett jobb jag velat göra i så många år! Shit vad jag saknar det!
Sen halkade jag in på Dagisfröken jobbet. Jag fick en projektanställning på ett dagis som barnskötare. Efter många års arbetslöshet var det som att vinna på lotto! Jag som älskar ungar och behövde ett jobb…
Jag var så stolt och lycklig. Berättade för en gamal granne att jag styrt upp jobb, att det nog skulle bli folk av mig med. Det som hände då var att min gamla granne gick i taket. Istället för att säga att hon var glad för min skull började hon svära om att de bara utnyttjade mig. Att det var så dåligt betalt att jag borde be dem stoppa upp det jobbet någonstans. 
det var inte vad jag ville höra. Jag hade lägsta kommunlön ja. Men jag var outbildad. Inte fastanställd och jag behövde varje krona som kom i min väg. Tänk er själva att ha varit arbetslös och ömsöm pluggat till och från i 7 år! jag hade helt plötsligt en LÖN… VARJE månad och någonstans att gå där jag kände mig välkommen och där mitt jobb även betydde mycket för barnen inte bara mig!.
Men jag lät mig inte köras över och överta känslan av att det skulle vara ett skitjobb. Jag älskade mitt jobb och trivdes så bra med både personal, barn och föräldrar. Under mina 2.5 år på förskolan så mötte jag många som hade gett upp. Som faktiskt tyckte att det var ett skityrke. Folk som skrek rätt ut när jag berättade att jag sökt in till universitetet för att få bli förskollärare. De tyckte att jag kastade mina pengar i sjön, att jag var korkad som betalde för en utbildning där jag knappt får lön.
hallå SÅ illa är det inte. Men jag kan tyckta att lönerna ska höjjas ABSOLUT! Men det är väl inte skitlönen som avgör om jobbet är ett skitjobb!? Tvärtom är även detta ett av de viktigaste jobben man kan ha.
Det har hänt 1 eller 2 gånger jag känt under alla dessa åren som gått att jag valt helt fel, att det är ett jävla skityrke. men så fort jag sagt så har jag ångrat mig. de gångerna har jag varit arg på mig själv för att jag inte utvecklats bättre som pedagog, eller för att jag fokuserat på fel saker. inte yrket i sig.
Jag fick ett extrajobb som mattant. Mattant i ett mottagningskök som serverade till våra gamla och sjuka.
Idag känner jag ändå att det yrket inte var något för mig. Det var bara ett extrajobb… Men jag känner ändå att det var ett viktigt jobb! Det tog hårt på både kropp och själ så jag förstår att man innom det yrket efter många år är helt slut. Det är ett väldigt otacksamt jobb. Klagomål från alla håll vare sig man kan göra något åt det eller inte. Ytterst sällan får man utdelning på det jobb man slitit hårt med. Ytterst sällan får man ett leende. Men jag tvingade mig själv att fortsätta le. Jag skulle minsan inte dyka under och bli bitter.
Jag sprudlade av glädje och energi (Så länge jag var i serveringen, sen var man slut) och jag måste säga att det gav lite utdelning. Men eftersom det inte var ett yrke för mig blev det inte samma “Återbäring” när någon log tillbaka som det blev på dagis när man såg framstegen där. MEN det jobbet precis som de som jobbade på avdelningarna och tog hand om de gamla. så viktigt arbete! men man måste vara av rätt virke för att klara det jobbet. Och det är väl ändå ännu ett skäl till att det är ett av de viktigtaste jobben!
Just nu gör jag en avstickare från förskoleverksamheten och jobbar med ungdomar. Började nu i höstas och jag stormtrivs!
Påminner lite om förskolan (Självklart är det ungdomar inte barn och det är den stora skillnaden) diskussionerna är inte de samma. men känslan av att man vill göra allt för att deras vistelse ska bli så bra det bara går. Att lägga ner all sin energi på att fokusera på ungdomarna. Det är även detta ett pedagogiskt arbete även om det säkert finns de som inte tycker det.
När jag började i höstas hade vi en liten inspark för höstterminen innan våra ungdomar kom. Och våran utbildningschef höll tal. Hon pekade flera gånger på att just vi hade ett av världens viktigaste jobb! att vi faktiskt måste inse att utan oss faller hela korthuset typ. Och vet ni vad… hon har ju rätt!
Det ÄR ett av de viktigaste jobbet som finns.
Alla jobb där man jobbar med männsikor, serviceyrken av alla de slag jobb som har med vårat samhälle att göra de är viktiga! Låt inte lönekuvärter säga dig något annat. Koncentrera dig på att visa för dig själv och andra hur viktigt just DITT jobb är! vad gör du för att stötta samhället? bara det där lilla gör ju att hela hjulet snurrar.
Sitt inte där och se ner på dig själv för att du städar eller sitter i kassan på Ica. Eller för att du “bara” är ungdomsassistent Men för tusan sträck på dig människa!
JAG jobbar som ungdomsassistent minsann!, jag läser till förskollärare och JAG tycker att JAG gör skillnad. JAG tillsammans med mina jobb gör enorm skillnad!
Man brukar ju säga att om man bara kan rädda någon när man samlar pengar å dylikt. Bara det gör allt värt.
Men varför känner ni inte lika dant med erat yrke?
Du där i kassan på ICA! det är ju just DU som gör att min dag fungerar! Du sliter hårt och är fortfarande trevlig när jag som kund kommer och krånglar. det är personer som DU som gör min dag lycklig när du frågar om leg när jag köper cigaretter fast jag har fyllt 30, eller som skiner upp som en sol när du säger hej.
Eller när du hjälper lilla Ester att få upp plastpåsen så hon kan få med sig sina varor.
Och du där som städar på brödfabriken… TACK för att jag törs äta mitt bröd på morgonen för jag litar på att du gör ett bra jobb så jag får bröd som inte är allt för skitigt.
Men överallt på arbetsplatser går samma visa. “hur ska vi göra för att få mer status” “Men vi då, vi som bara är dagispersonal, assitenter, städare, kassörer, mattanter” osv
Visst lönerna behöver skjuta i höjden. man måste ha den biten åxå för att känna att ens yrke betyder något.
Men om alla sträckte på sig och insåg hur viktigt jobb just de utför. Inbillar jag mig att lönerna tvingas upp.
Kan ni inte känna så? nääeee då föreslår jag att ni provar ett annat yrke… hårt? jaaa det är en hård värld vi lever i. Men ingenting blir bättre för att man sitter och klagar och mumlar för sig själv. Inget blir bättre för att vi nedvärderar oss själva!
Nä var stolta över vad ni presterar ist. Jag vill inte höra att någon säger “Nä men jag är bara barnskötare, kassörska” osv Det ligger lite på ditt ansvar och självkart din chefs ansvar att ändra den attityden på just ditt jobb! prata med dina kollegor, din chef. Gör saker tillsammans för att förbättra klimatet. jag lovar att det avspelgar sig på resultatet på ditt jobb. och gör det inte det. då tycker du inte om ditt jobb…
Och det är ju inte straffbart att inte gilla sitt jobb. och idag är det ju inte lätt att “bara byta yrke”
Jag säger inte att man alltid måste gilla läget. Tvärt om. Man måste kämpa för att komma dit man vill. Sen kan man upperbarligen inte bestämma sin egen lön som kommunanställd 
men om vi anställda ser vårat jobb som viktigt så tvingas ju även andra göra det. Klart som korvspad att lönen är skit än idag när ingen är stolt över sitt yrke.
För att vi ska bli stolta över våra yrken vad krävs då? Självklart krävs det mer i lönekuvertet!
Det krävs åxå att våra chefer ger possitiv feedback, lite personalvård.
Kollegor som bryr sig om varandra. Det behövs mycket för att få allt att fungera.
Men man måste börja någonstans… Och jag ser det som självklart att börja med mig själv.
Man kan inte förändra andra, man kan inte alltid påverka omgivningen. Men har man Ändrat sitt eget tänk, sätt och agerande utåt, så rubbar man balansen, man sätter andra i gungning och de måste även de agera på ett eller annat vis… det brukar vara possitivt…
Nä fy vart ju en halv bok detta här.. å allt detta för att jag läste Aftonbladet idag om att “Ta din skitlön eller stick” och jag tänkte skriva om artikeln. men nu är jag helt uttömd!
visade sig att han jobbar i huset som vi jobbar lite med åxå nice…
