Jag säger till mig själv varje morgon att jag har det så bra, att även om livet inte riktigt blev som man tänkt behöver inte det vara något negativt.
Varje dag är en kamp mot de negativa tankebanor och gamla hjärnspöken…

Idag mår jag oftast rätt så bra och bara det är en lottovinst! Om jag ser tillbaka ett antal år så ser jag en mycket trasig tjej som lärt sig hålla skenet uppe och låsa in allt ont, som bara grät i ensamhet framför tvn eller till musiken.

Vissa skulle säkert säga att de tror jag mår sämre idag då jag faktiskt gråter rätt ofta helt öppet och kanske tillochmed delar med mig av mina tankar.
Men faktum är att jag på vägen har lärt mig att pysa ur mig känslorna innan de tar över mitt liv helt och fullt och jag mår bättre av att få gråta.

Jag har lärt mig att se det lilla i livet som gör gott, att uppskatta små saker som får mig att le, det gör också att jag inte ser dem som småsaker utan är noga med att inte ta allt för givet.
Nackdelen med detta gör att jag kommer på mig själv med att faktiskt konstant förbereda mig på det värsta, så det är nog mitt nästa steg att faktiskt lära mig att verkligen ta varje dag som den kommer, på samma sätt som jag fått lov att göra när livet inte alltid varit så lätt…

Ni som följt min dagboksresa de sista åren vet att jag tampas med min hörsel och min identitet som är kopplad till detta, alltså hur jag ser mig själv som hörande fast min audionom säger annat (ja hörapparaterna säger en del annat med) men ens självbild har man byggt upp under så många år så när man väl börjar ta tag i saker som vuxen så tar det tid att se sig själv i sammanhanget.

När jag gjorde mitt hörseltest för ca 1 1/2 år sedan så fick jag träffa en läkare och en kurator, fatta tankarna som snurrade när jag fick kallelse till dem båda! Varför ska jag träffa en kurator!? vad är det för besked de tänker ge mig egentligen!!!??? men fick veta att det ska finnas en kurator med när det gäller vuxna som drabbas utav hörselnedsättning.

Även om det är först i vuxen ålder som jag upplever att det blivit sämre så är det ju inget nytt då olyckan hände när jag var mycket yngre. Men jag har alltid sett det som att mitt andra öra alltid varit bra och vid förra hörseltestet så visade det bara att höger har en lätt hörselskada. Både läkaren och kuratorn var noga med att påpeka att de inte hittat något farligt med andra ord så fanns det ingen tumör eller liknande som påverkade min hörsel, men de ville fortsätta mäta och skulle kalla mig framåt våren/sommaren igen för nya tester.

Det kom aldrig någon kallelse och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag har haft fullt upp med att anpassa mig och lära mig olika ljud (underbara härliga ljud)
Det knepiga kom då jag fick hörapparat på vänstra sidan (dåliga örat) jag som alltid “möblerat” om och bett folk gå på min högra sida om de ska prata med mig fick plötsligt be folk och mig själv att tänka om. Nu var ju mitt bra öra det som är skadat!?

Så i somras blev det en hörapparat till. Varför är man så envis!? jag har kämpat mig blå för att slippa en hörapparat till då jag tyckt att jag hör så bra på höger ändå och ville väl någonstans ha kvar lite vanliga ljud (ljudet i hörapparaten är helt annat även om man vänjer sig fort så är det mer…. mekaniskt eller elektroniskt svårt att förklara. jag kunde fråga vad det var som lät och fick veta att det tex var en bil som hördes då fick jag tänka hur jag minns att bilar brukar låta och “konventera ljudet” så att man hör det som man minns det eller vad jag ska säga). Men det blev ju som sagt en hörapparat till och det gick fort att vänja sig alla har sagt att det andra är svårare att vänja sig vid eftersom man då inte har nåt “normalt” ljud.

Om sanningen ska fram så hjälpte den mest till att förstå lite mer från vilket håll ljuden kommer ifrån. Dessutom blev det lättare att fokusera när man satt på möten eller föreläsningar och hade slingan på.

Under hela den här utprovningstiden har vi höjt ljudet i hörapparaterna varje gång jag varit där, lite till så hör du nog bättre…
I höstas så höjde vi bara lite till för min audionom ville ha nya tester innan vi höjde mer för då låg jag redan på 15 db över rekomenderat enligt mina tester.
Jag har fått byta audionom  flera gånger och det har varit väldigt frustrerande då man alltid har någonting “vi ska ta upp det nästa gång” på agendan och så kanske man fick träffa en annan audionom som tyckte det var bättre att ta det nästa gång.. ja så har det sett ut, tills jag “fick” “A” då hade jag nästan gett upp det här med bra information och börjat fixa och söka på egen hand om jag ville veta något.

“A” visade sig vara både musik intreserad och ha förståelse för det här med teknik wooohooo äntligen började jag få rätt ljud i “lurarna” jag kunde börja lyssna på radio igen vilket var hemskt obehagligt ljud med hörapparaterna!

Sen kom förra kallelsen… ett nytt namn på en ny audionom MEN VA FAAAAAAAN… jahopp…
Ingenting kändes bra och funderade på att avboka tiden (de brukar säga att de kallar och sen om man känner att allt flyter på och man inte behöver justera är det bara att avboka tiden så avskriver de utprovningstiden och man behöver inte gå dit lika ofta. Men… bestämde mig för att gå dit för jag hade lite frågor och högra kändes lite väl lågt ljud på.

Gick dit och väntade på min tid och fram kommer en… ursäkta min tantighet… en VALP! nä inte en hundvalp men killen såg inte ut att vara en dag äldre än våra elever.
Hurra en praktikant tänkte jag…

Men nej då det är bara jag som börjar bli så gamal så allt under 25 är tonåringar för mig =)
Han visade sig vara en audionom på hugget, han kändes förberedd och även han verkade ha förståelse för att man vill ha en bra ljudbild…
Däremot hängde han upp sig på att vi justerat väldigt mycket och började efter konstens alla regler göra konstiga saker.
Han ställde sig bakom mig och ville att jag skulle tala om från vilket håll ljudet kom beroende på hur han lutade sig.
Snacka om högskoleprovskänsla det blev fick dock aldrig riktigt veta hur många fel jag hade…

Han trodde inte på mig när jag sa att jag tyckte det fungerade bra och att ljudet känns ok och ifrågasatte varför inga nya tester gjorts.
Mjaaa jag har inte blivit kallad och tycker det fungerar bra ändå försökte jag.

Någon valp var han definitivt inte för att han lyckades lura på mig ett spontant hörseltest.
Svettigt jag som får prestationsångest ville ju åtminstone visa att det här testet klarar jag galant!
Så jag tryckte på knappar för glatta livet eller nä tyckte allt att testet var ovanligt segt så så mycket tryckande blev det väl inte.
Nästa test skulle ljudet gå genom skallbenet (det är ett test jag gillar för där kan man fuska om man har tur för ibland känner man vibrationen muhahaha)
Fick inte ha glasögen på mig då och givetvis får jag inte ha några hörisar när de testar (elakt ju).
så då vart man lagom borta när man knappt ser och inget får höra…

Men som sagt sista testet kunde man trycka lite extra när man kände av ljudet som vibration =)

Efter testet fick jag gå tillbaka till rummet och han skulle skriva ut resultatet. Han var borta länge… det känndes inte så bra… hade han glömt bort mig och gått på lunch?
Men han hade inte glömt bort mig utan hade rådfrågat en kollega…
Testerna visade inga roliga nyheter…
Jag som är väldigt dålig på att förstå mig på audiogrammet såg ingen större skillnad från sist.
Men killen lät väldigt stressad. Han slängde fram det gamla audiogrammet och sa att nu förstår han varför vi justerat så mycket men han förstod inte varför inga tester gjorts tidigare. Han förstod inte heller hur jag inte kunnat reagera på att det var så mycket sämre. Men jag är ju mest glad att jag faktiskt hör för det tycker jag att jag gör.
Men tydligen hade han uppfattat att jag avläser mycket att jag är beroende det och det stämmer ifs bra men de sa ju åt mig att inte sluta avläsa att fortsätta på samma sätt som tidigare när jag fick mina hörapparater. Sambon säger att han tycker jag hör sämre. Själv ser jag lösningen i att byta slang, batterier eller mikrofonskydd.

Jag som hade tänkt att avsluta den här utprovningen och bara få sista finjusteringen och hade tänkt att be dem ändra så jag kan byta slang själv, fick veta att det ska bli nya tester och läkarbesök. Att detta måste följas upp. Att man inte ska droppa så mycket hörsel på så kort tid.

Det måste ju vara något enkelt som vaxproppar eller så tänkte jag men han hittade inget.

Han måste ha sett på mig att tankarna började snurra för han försökte lugna mig med att jag inte ska vara orolig, hmm jaaa jag kan ju knappast jubla.
Att mitt “bra” öra gått från lätt hörselskada till måttlig ja typ där mitt vänstra var sist! och mitt vänstra öra droppat långt ner på pappret…
Nya tester, fler läkare. Gjutning av en insatts till höger. Hur långt kan det gå?

Jag minns lyckan att äntligen kunna höra fåglarna igen… har det redan tagits ifrån mig?
Gick därifrån med tusen tankar.
Det är inte ofta jag inte vill gå till jobbet men den dagen ville jag bara hem,  lägga mig under täcket och bara skrika ut min ångest.
Gick till jobbet och pratade utav mig lite med kollegorna.

De hjälpte mig att hitta tillbaka till det viktigaste jag lever efter, att se det lilla att uppskatta det jag har.
Det är inte dåligt vad lyckligt lottat jag ändå är, jag har teckenspråket, vad som än händer med min hörsel så kan jag alltid kommunicera (dessutom försvinner ju inte mitt tal, prata kan jag helt klart så jag kan alltid göra mig förstådd… men att förstå är en annan femma för alla kan ju inte tsp). Många i samma sits som mig skulle behöva brottas med oron för deras framtid, jobb osv. jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte kan göra mitt jobb när det kommer till hörseln jag är i helt rätt bransch. Det är det få som faktiskt kan lugna sig med.
Men nu är man där och målar fan på väggen igen. Testet gjorde att jag oroar mig för att förlora all min hörsel och det finns det säkert ingen anledning att tro.
Tester kan slå lite olika, antingen så visade förra testet inte riktigt rätt (vem vet hur många gånger jag tryckte för säkerhetsskull man vill ju bli godkänd på testet lixom)
Nya testet kanske bara visar att jag hade en dålig hörseldag?

Jag har så mycket att vara tacksam över, men jag är rädd…
Nu är jag rädd på riktigt. Jag får barnsliga utbrott och vill bara stampa med fötterna för jag tycker att det är orättvist. Mitt största intresse finns i musiken, kunde jag inte ha fått vettiga öron!?
Rädslan att en dag inte kunna höra musiken, jag har redan fått ge upp att hitta ny bra musik, det är ingen idé då jag har svårt att lära mig nya texter sen kan man tycka att soundet är juste men jag tycker att texter ger så mycket. Ska jag behöva ge upp musik helt en vacker dag? Säkert inte, men sättet att lyssna på musiken kanske en dag måste förändras. Jag slits mellan hopp och förtvivlan och en smula förnekelse.

Min sambo är ett enormt stöd i hur jag mår just nu, han har mer och mer börjat förstå hur det fungerar och han har haft en lång process han med.
Han har hela tiden sagt att han inte behöver lära sig tsp, men häromdagen kom han hem och fråga efter lite olika tecken mest jobbrelaterade men alla måste få ha sin egen process.

Mest söker jag stödet och trösten på jobbet just nu, mina kollegor är så kloka och de vet ju vad det handlar om. De har ju all kunskap och egna erfarenter.
Med det sagt så menar jag inte att ingen annan skulle kunna förstå, min nära och kära har varit fantastiska och många gånger har de legat steget före mig, men det är lättare att ge uttryck för mina rädslor och funderingar där.
Kanske är jag lika rädd för att överföra min egen rädsla och oro på de nära utanför jobbet som jag är över hela situationen. Har inte riktigt orkat prata om det heller utanför min trygga mur med kollegorna.

Idag funderade jag på om det kanske är lättare för mig att se olika synvinklar när jag är i “rätt” miljö men utanför jobbet så ser jag bara alla hinder och får mer panik.

Jaa jag har en del att smälta och får öva på att att uppskatta det jag har ännu mera.
Som sagt kallelsen har kommit till hörselmätningen och den är ju inte gjord än det kanske inte är så farligt.

En dag i taget, försöka se det som så att om det är som testet visar så anpassas hörisarna efter det å min ljudbild kanske blir bättre…

Men fy fabian vad svårt det är att inte plocka fram bitterfittan i mig som bara vill tycka synd om sig själv och skrika varför?
Men… det hade kunnat vara värre, tänk vad drygt att vara med om det här och inte ha teckenspråket sen tidigare och i ren panik börja kämpa med det mitt i alltihopa. Tänk om jag hade brunnit för att ha ett telefonyrke… velat jobba med något som verkligen kräver att man har bra hörsel.
Jag inbillade mig en period på gymnasiet att jag ville bli tsp tolk (Här kan ni höra mig asgarva helt fritt från ironi) men som tur var så insåg jag att jag hörde för dåligt redan då och styrde banan åt annat håll & det var ju en väldans tur. För det fungerar inte så bra med en tolk som behöver en tolk  :-P

Livet kanske inte blir som jag planerat, det har det aldrig blivit förut så varför inbilla sig att det blir så framöver? Men det gick ju bra ändå, jag har nog förmodligen kommit längre idag än vad jag skulle ha gjort om det var annorlunda. Jag är lyckligt lottad på många sätt…

Jag måste bara hitta den känslan igen så att jag verkligen kan känna att jag har allt jag behöver… tills dess får jag rabbla mitt mantra:

“Se det lilla i livet, uppskatta det du har”

Over and out

Det känns som att nästan allt händer den här hösten!

Som jag skrev i våras så började jag jobba lite med att lära mig hantera min hörsel (Skrev om det här & här).
Nu är alla tester och undersökningar klara och nästa vecka ska hörapparaten programmeras. Sist skrev jag om att det var jobbigt för mig att hantera hela situationen, det är det fortfarande men ju längre tiden har gått desto mer inser jag hur dåligt jag fungerar i hörande miljö som det är nu och har börjat nedräkningen tills dess att jag förhoppningsvis hänger med bättre, eller iaf har större möjlighet till det.

Känns som jag accepterat till viss grad, för jag känner mig inte längre tveksam till om jag kommer använda hjälpmedlet, utan det hänger enbart på om det hjälper mig eller inte, vilket jag räknar med att det iaf blir bättre än vad det är idag.

Mer då?
Tjaaa Vi har laggt handpenning på ett HUS! äntligen, äntligen, äntligen efter över 3 års letande är det våran tur att hitta rätt (Hoppas vi).
Så 1 november är man husägare och börjar sitt nya liv som “det finns alltid någonting att göra när man bor i hus” HURRA!

Jag är inte längre vikarie terminsvis på mitt jobb utan nu är jag tillsvidareanställd! så sjuuukt härligt att veta att jag inte behöver söka min tjänst om och om igen utan helt koncentrera mig på att göra ett bra jobb. Så på den fronten känns allt toppen med!

Då står man här då och undrar vad tusan som hände! När det började vända frågorna bara snurrar runt i huvet.
Den här tanten som trodde att allt var kört och att det aldrig kommer att ordna sig igen, kände så för inte allt för många år sedan ju.

Men det gäller att vara trägen! Aldrig ge upp, Slåss för sig själv och hoppas på att man har vänner som alltid ställer upp och alltid står vid din sida i vilket skick du än är i.
När det kommer till vänner så har jag nog roffat åt mig de bästa & för min del så var det nog tur det med tanke på den bergochdalbana mitt liv har varit.

Rätt vad det är så har man utan att veta om det kommit in på en mer stabil väg, som det är inte är lika mycket gropar som skakar om färden.

Kärlek till er alla! Nu ska jag gå ut och njuta av hösten innan jobbet

Jag har ett stort behov av att få veta saker…
att hela tiden få uppdaterad information.
Ibland  Oftast har jag så bråttom att jag har svårt att förstå att de som ska ge mig informationen inte ens har den själva…

Men det är verkligen inte roligt att sitta som på nålar & vänta på besked om man har jobb efter jul eller inte…

Jag blir så autistisk av sånt här!

& allt jag kan göra är att fortsätta jobba hårt & hålla tummarna
(vilket brukar kunna vara ganska svårt att göra samtidigt)… testa själva

Nu ska jag iväg & jobba natten

Inspirationen finns där, jag vet ungefär vad jag ska skriva om, men ögonen samarbetar inte idag.

Jag är så trött så jag microsomnar vid datorn och spontanklickar mig fram så det blir inget avancerat idag.
I morse när jag kom hem från jobbet eller i morse det var snarare sen förmiddag så hann jag inte ta någon tupplur. Jag hade bestämt mig för att först sätta mig med ansökningen för tjänsten innan jag fick sova skulle ju vara inne imorgon och det webb-baserade verktyget de använder sig av när man söker tjänsterna hade bråkat med mig sen i måndags. Eftersom jag “bara” har en vikarietjänst måste jag söka om varje termin, vilket gör att sista månaden på terminen är man så stressad för man inte vet hur det kommer se ut framöver. Men jag har ju som vanligt sökt till nästa kurs på lärarprogrammet men helst vill jag jobba mer för jag är inte redo att återgå till pluggandet.

Klockan var närmare 14.30 innan jag var klar med hela proceduren.. insåg att jag inte hade något uppdaterat CV jag har ju för tusan inte sökt jobb sen innan jag började på lärarutbildningen –06 och innan dess jobbade jag ju på förskolan.
Bara som en sådan sak att komma ihåg vad som var CV meritförteckning och personligt brev *suck* hittade dock en bra sida där man fick tips och kunde få mallar på snygga CV du hittar sidan här, det var helt gratis och du kan ladda ner ditt CV som PDF fil och sen finns den sparad på din inloggning om den behövs uppdateras.

Någonstans måste jag haft huvudet med mig för jag fick för mig att ringa en av våra områdeschefer som har hand om ansökningarna för att bara kolla hur mycket jag egentligen behövde skriva och vad. Han tyckte det var lika bra att brassa på för allt jag var värd typ och att jag skulle komma ihåg det viktigaste, utbildning och teckenspråk.

Ja självklart hör jag mig själv säga och inser i samma sekund SNABLARS jag har ju glömt att skriva i att jag har teckenspråket! *hallå, någon hemma…* Det allra viktigaste i mitt jobb glömde jag bort!?

Efter samtalet med chefen så tyckte jag att jag kunde lika gärna gå igenom alla gamla papper med betyg referenser och ja hela kittet så jag har aldrig haft en sådan mega CV förut ser ju riktigt duktig ut på pappret

Så go vänner, nu får vi hålla tummarna för att jag får behålla min tjänst och att ingen knuffar bort mig för att de redan har fastanställningen eller ve och fasa bättre meriter än mig….

Vaknade i morse med ett strålande humör…
Hur ofta händer det?
Men jag visste, jag visste att så länge febern inte var tillbaka så skulle jag få gå till jobbet idag…
Jag kände ingen feber, tillomed huvudvärken är borta…
Tog tempen *hyff* Yes, back to normal.
Så ni tittar på en glad Tant som äntligen ska få gå tillbaka till jobb, kollegor och härliga ungdomar.