Jag säger till mig själv varje morgon att jag har det så bra, att även om livet inte riktigt blev som man tänkt behöver inte det vara något negativt.
Varje dag är en kamp mot de negativa tankebanor och gamla hjärnspöken…

Idag mår jag oftast rätt så bra och bara det är en lottovinst! Om jag ser tillbaka ett antal år så ser jag en mycket trasig tjej som lärt sig hålla skenet uppe och låsa in allt ont, som bara grät i ensamhet framför tvn eller till musiken.

Vissa skulle säkert säga att de tror jag mår sämre idag då jag faktiskt gråter rätt ofta helt öppet och kanske tillochmed delar med mig av mina tankar.
Men faktum är att jag på vägen har lärt mig att pysa ur mig känslorna innan de tar över mitt liv helt och fullt och jag mår bättre av att få gråta.

Jag har lärt mig att se det lilla i livet som gör gott, att uppskatta små saker som får mig att le, det gör också att jag inte ser dem som småsaker utan är noga med att inte ta allt för givet.
Nackdelen med detta gör att jag kommer på mig själv med att faktiskt konstant förbereda mig på det värsta, så det är nog mitt nästa steg att faktiskt lära mig att verkligen ta varje dag som den kommer, på samma sätt som jag fått lov att göra när livet inte alltid varit så lätt…

Ni som följt min dagboksresa de sista åren vet att jag tampas med min hörsel och min identitet som är kopplad till detta, alltså hur jag ser mig själv som hörande fast min audionom säger annat (ja hörapparaterna säger en del annat med) men ens självbild har man byggt upp under så många år så när man väl börjar ta tag i saker som vuxen så tar det tid att se sig själv i sammanhanget.

När jag gjorde mitt hörseltest för ca 1 1/2 år sedan så fick jag träffa en läkare och en kurator, fatta tankarna som snurrade när jag fick kallelse till dem båda! Varför ska jag träffa en kurator!? vad är det för besked de tänker ge mig egentligen!!!??? men fick veta att det ska finnas en kurator med när det gäller vuxna som drabbas utav hörselnedsättning.

Även om det är först i vuxen ålder som jag upplever att det blivit sämre så är det ju inget nytt då olyckan hände när jag var mycket yngre. Men jag har alltid sett det som att mitt andra öra alltid varit bra och vid förra hörseltestet så visade det bara att höger har en lätt hörselskada. Både läkaren och kuratorn var noga med att påpeka att de inte hittat något farligt med andra ord så fanns det ingen tumör eller liknande som påverkade min hörsel, men de ville fortsätta mäta och skulle kalla mig framåt våren/sommaren igen för nya tester.

Det kom aldrig någon kallelse och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag har haft fullt upp med att anpassa mig och lära mig olika ljud (underbara härliga ljud)
Det knepiga kom då jag fick hörapparat på vänstra sidan (dåliga örat) jag som alltid “möblerat” om och bett folk gå på min högra sida om de ska prata med mig fick plötsligt be folk och mig själv att tänka om. Nu var ju mitt bra öra det som är skadat!?

Så i somras blev det en hörapparat till. Varför är man så envis!? jag har kämpat mig blå för att slippa en hörapparat till då jag tyckt att jag hör så bra på höger ändå och ville väl någonstans ha kvar lite vanliga ljud (ljudet i hörapparaten är helt annat även om man vänjer sig fort så är det mer…. mekaniskt eller elektroniskt svårt att förklara. jag kunde fråga vad det var som lät och fick veta att det tex var en bil som hördes då fick jag tänka hur jag minns att bilar brukar låta och “konventera ljudet” så att man hör det som man minns det eller vad jag ska säga). Men det blev ju som sagt en hörapparat till och det gick fort att vänja sig alla har sagt att det andra är svårare att vänja sig vid eftersom man då inte har nåt “normalt” ljud.

Om sanningen ska fram så hjälpte den mest till att förstå lite mer från vilket håll ljuden kommer ifrån. Dessutom blev det lättare att fokusera när man satt på möten eller föreläsningar och hade slingan på.

Under hela den här utprovningstiden har vi höjt ljudet i hörapparaterna varje gång jag varit där, lite till så hör du nog bättre…
I höstas så höjde vi bara lite till för min audionom ville ha nya tester innan vi höjde mer för då låg jag redan på 15 db över rekomenderat enligt mina tester.
Jag har fått byta audionom  flera gånger och det har varit väldigt frustrerande då man alltid har någonting “vi ska ta upp det nästa gång” på agendan och så kanske man fick träffa en annan audionom som tyckte det var bättre att ta det nästa gång.. ja så har det sett ut, tills jag “fick” “A” då hade jag nästan gett upp det här med bra information och börjat fixa och söka på egen hand om jag ville veta något.

“A” visade sig vara både musik intreserad och ha förståelse för det här med teknik wooohooo äntligen började jag få rätt ljud i “lurarna” jag kunde börja lyssna på radio igen vilket var hemskt obehagligt ljud med hörapparaterna!

Sen kom förra kallelsen… ett nytt namn på en ny audionom MEN VA FAAAAAAAN… jahopp…
Ingenting kändes bra och funderade på att avboka tiden (de brukar säga att de kallar och sen om man känner att allt flyter på och man inte behöver justera är det bara att avboka tiden så avskriver de utprovningstiden och man behöver inte gå dit lika ofta. Men… bestämde mig för att gå dit för jag hade lite frågor och högra kändes lite väl lågt ljud på.

Gick dit och väntade på min tid och fram kommer en… ursäkta min tantighet… en VALP! nä inte en hundvalp men killen såg inte ut att vara en dag äldre än våra elever.
Hurra en praktikant tänkte jag…

Men nej då det är bara jag som börjar bli så gamal så allt under 25 är tonåringar för mig =)
Han visade sig vara en audionom på hugget, han kändes förberedd och även han verkade ha förståelse för att man vill ha en bra ljudbild…
Däremot hängde han upp sig på att vi justerat väldigt mycket och började efter konstens alla regler göra konstiga saker.
Han ställde sig bakom mig och ville att jag skulle tala om från vilket håll ljudet kom beroende på hur han lutade sig.
Snacka om högskoleprovskänsla det blev fick dock aldrig riktigt veta hur många fel jag hade…

Han trodde inte på mig när jag sa att jag tyckte det fungerade bra och att ljudet känns ok och ifrågasatte varför inga nya tester gjorts.
Mjaaa jag har inte blivit kallad och tycker det fungerar bra ändå försökte jag.

Någon valp var han definitivt inte för att han lyckades lura på mig ett spontant hörseltest.
Svettigt jag som får prestationsångest ville ju åtminstone visa att det här testet klarar jag galant!
Så jag tryckte på knappar för glatta livet eller nä tyckte allt att testet var ovanligt segt så så mycket tryckande blev det väl inte.
Nästa test skulle ljudet gå genom skallbenet (det är ett test jag gillar för där kan man fuska om man har tur för ibland känner man vibrationen muhahaha)
Fick inte ha glasögen på mig då och givetvis får jag inte ha några hörisar när de testar (elakt ju).
så då vart man lagom borta när man knappt ser och inget får höra…

Men som sagt sista testet kunde man trycka lite extra när man kände av ljudet som vibration =)

Efter testet fick jag gå tillbaka till rummet och han skulle skriva ut resultatet. Han var borta länge… det känndes inte så bra… hade han glömt bort mig och gått på lunch?
Men han hade inte glömt bort mig utan hade rådfrågat en kollega…
Testerna visade inga roliga nyheter…
Jag som är väldigt dålig på att förstå mig på audiogrammet såg ingen större skillnad från sist.
Men killen lät väldigt stressad. Han slängde fram det gamla audiogrammet och sa att nu förstår han varför vi justerat så mycket men han förstod inte varför inga tester gjorts tidigare. Han förstod inte heller hur jag inte kunnat reagera på att det var så mycket sämre. Men jag är ju mest glad att jag faktiskt hör för det tycker jag att jag gör.
Men tydligen hade han uppfattat att jag avläser mycket att jag är beroende det och det stämmer ifs bra men de sa ju åt mig att inte sluta avläsa att fortsätta på samma sätt som tidigare när jag fick mina hörapparater. Sambon säger att han tycker jag hör sämre. Själv ser jag lösningen i att byta slang, batterier eller mikrofonskydd.

Jag som hade tänkt att avsluta den här utprovningen och bara få sista finjusteringen och hade tänkt att be dem ändra så jag kan byta slang själv, fick veta att det ska bli nya tester och läkarbesök. Att detta måste följas upp. Att man inte ska droppa så mycket hörsel på så kort tid.

Det måste ju vara något enkelt som vaxproppar eller så tänkte jag men han hittade inget.

Han måste ha sett på mig att tankarna började snurra för han försökte lugna mig med att jag inte ska vara orolig, hmm jaaa jag kan ju knappast jubla.
Att mitt “bra” öra gått från lätt hörselskada till måttlig ja typ där mitt vänstra var sist! och mitt vänstra öra droppat långt ner på pappret…
Nya tester, fler läkare. Gjutning av en insatts till höger. Hur långt kan det gå?

Jag minns lyckan att äntligen kunna höra fåglarna igen… har det redan tagits ifrån mig?
Gick därifrån med tusen tankar.
Det är inte ofta jag inte vill gå till jobbet men den dagen ville jag bara hem,  lägga mig under täcket och bara skrika ut min ångest.
Gick till jobbet och pratade utav mig lite med kollegorna.

De hjälpte mig att hitta tillbaka till det viktigaste jag lever efter, att se det lilla att uppskatta det jag har.
Det är inte dåligt vad lyckligt lottat jag ändå är, jag har teckenspråket, vad som än händer med min hörsel så kan jag alltid kommunicera (dessutom försvinner ju inte mitt tal, prata kan jag helt klart så jag kan alltid göra mig förstådd… men att förstå är en annan femma för alla kan ju inte tsp). Många i samma sits som mig skulle behöva brottas med oron för deras framtid, jobb osv. jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte kan göra mitt jobb när det kommer till hörseln jag är i helt rätt bransch. Det är det få som faktiskt kan lugna sig med.
Men nu är man där och målar fan på väggen igen. Testet gjorde att jag oroar mig för att förlora all min hörsel och det finns det säkert ingen anledning att tro.
Tester kan slå lite olika, antingen så visade förra testet inte riktigt rätt (vem vet hur många gånger jag tryckte för säkerhetsskull man vill ju bli godkänd på testet lixom)
Nya testet kanske bara visar att jag hade en dålig hörseldag?

Jag har så mycket att vara tacksam över, men jag är rädd…
Nu är jag rädd på riktigt. Jag får barnsliga utbrott och vill bara stampa med fötterna för jag tycker att det är orättvist. Mitt största intresse finns i musiken, kunde jag inte ha fått vettiga öron!?
Rädslan att en dag inte kunna höra musiken, jag har redan fått ge upp att hitta ny bra musik, det är ingen idé då jag har svårt att lära mig nya texter sen kan man tycka att soundet är juste men jag tycker att texter ger så mycket. Ska jag behöva ge upp musik helt en vacker dag? Säkert inte, men sättet att lyssna på musiken kanske en dag måste förändras. Jag slits mellan hopp och förtvivlan och en smula förnekelse.

Min sambo är ett enormt stöd i hur jag mår just nu, han har mer och mer börjat förstå hur det fungerar och han har haft en lång process han med.
Han har hela tiden sagt att han inte behöver lära sig tsp, men häromdagen kom han hem och fråga efter lite olika tecken mest jobbrelaterade men alla måste få ha sin egen process.

Mest söker jag stödet och trösten på jobbet just nu, mina kollegor är så kloka och de vet ju vad det handlar om. De har ju all kunskap och egna erfarenter.
Med det sagt så menar jag inte att ingen annan skulle kunna förstå, min nära och kära har varit fantastiska och många gånger har de legat steget före mig, men det är lättare att ge uttryck för mina rädslor och funderingar där.
Kanske är jag lika rädd för att överföra min egen rädsla och oro på de nära utanför jobbet som jag är över hela situationen. Har inte riktigt orkat prata om det heller utanför min trygga mur med kollegorna.

Idag funderade jag på om det kanske är lättare för mig att se olika synvinklar när jag är i “rätt” miljö men utanför jobbet så ser jag bara alla hinder och får mer panik.

Jaa jag har en del att smälta och får öva på att att uppskatta det jag har ännu mera.
Som sagt kallelsen har kommit till hörselmätningen och den är ju inte gjord än det kanske inte är så farligt.

En dag i taget, försöka se det som så att om det är som testet visar så anpassas hörisarna efter det å min ljudbild kanske blir bättre…

Men fy fabian vad svårt det är att inte plocka fram bitterfittan i mig som bara vill tycka synd om sig själv och skrika varför?
Men… det hade kunnat vara värre, tänk vad drygt att vara med om det här och inte ha teckenspråket sen tidigare och i ren panik börja kämpa med det mitt i alltihopa. Tänk om jag hade brunnit för att ha ett telefonyrke… velat jobba med något som verkligen kräver att man har bra hörsel.
Jag inbillade mig en period på gymnasiet att jag ville bli tsp tolk (Här kan ni höra mig asgarva helt fritt från ironi) men som tur var så insåg jag att jag hörde för dåligt redan då och styrde banan åt annat håll & det var ju en väldans tur. För det fungerar inte så bra med en tolk som behöver en tolk  :-P

Livet kanske inte blir som jag planerat, det har det aldrig blivit förut så varför inbilla sig att det blir så framöver? Men det gick ju bra ändå, jag har nog förmodligen kommit längre idag än vad jag skulle ha gjort om det var annorlunda. Jag är lyckligt lottad på många sätt…

Jag måste bara hitta den känslan igen så att jag verkligen kan känna att jag har allt jag behöver… tills dess får jag rabbla mitt mantra:

“Se det lilla i livet, uppskatta det du har”

Over and out

Fick sms igår om att mina glasögon fanns att hämta hos min optiker.
Efter lite omstrukturering i mitt liv på landet så lyckades jag komma med en buss in till stan, bussen som tar det låååånga vägen.
Visste att jag bara hade ca 30 minuter på mig innan bussen skulle gå tillbaka hem (sista bussen hem går 17.20 helt sjukt). Så jag blev då lite stressad så när de frågar om glasögonen ska justeras någonting och om de känns bra blev svaret att “det var ovanligt men går nog fint HEJ DÅ!” rusar tillbaka ut genom dörren (lugn och fin jag betalade så klart först). Vilken konstig känsla… jag blev yr och allt såg konstigt ut, kunde ju knappt sätta fötterna rätt på marken.

Gåspringer mot bussen som är på nästa torg, måste ha sett ut som en nyfödd älgkalv där jag stegade fram.
All stress i onödan fick vänta på bussen nästan 20 minuter.
Kliver äntligen på bussen säger vart jag ska och petar in kortet… slut på rabattkort… chaffören börjar mumla och jag ber honom upprepa, förstår ingenting av vad han säger och där står vi en stund tills han förmodligen blir irriterad och skriker för full halls att han måste ju för i H-vete veta hur mycket jag ska ladda på kortet med! Ooops det borde jag kunnat ha listat ut… men jag kunde inte fokusera blicken och även med hörapparater så är tal svårt i vissa miljöer typ en buss som är igång…

Lyckades reda ut den situationen och tar mig hem HURRA, inser ganska snart att jag åkte ju in för att hämta glirerna så jag kunde se någonting på Risk2an jag skulle göra idag tisdag, men jag ser inge vidare, jo men visst ser jag bättre än i de gamla men eftersom ena ögat är svullet så får jag ingen skärpa där typ… men vaddå man måste ju leva lite farligt ibland…

Jag är periodare när det kommer till Spel.. å då menar jag onlinespel som WoW (World of Warcraft), eller Installerade spel på datorn.
Spelar kanske någon månad sen håller jag upp typ 6 månader lite samma är det med mitt bloggande fast där brukar jag ha längre uppehåll men kanske skriva längre med o så får man nästan trevande börja om för man glömt hur man gör…
Efter många års funderande på varför jag slutar titt som tätt har jag kommit fram till svaret.

Nej det är inte pga av bristande intresse möjligtvis en smula tidsbrist men det handlar inte om det heller…
Nope allt handlar om att hela mitt liv är som att slåss mot världen i perioder och då finns det ingen tid att slåss i en låtsasvärld.

Oj det lät dramatiskt och nu för tiden är det inte så dramatiskt alls egentligen då jag har det bra på många sätt, men bakåt i tiden var det en ständig kamp att hålla huvet över vattenytan och inte gå under så misstänker att när jag stöter på hinder i vardagen idag tar jag i med samma krafter som jag alltid behövt förut…
Jättekorkat då det bara spills massa energi på nåt som man kanske inte ens behöver prioritera eller som ändå löser sig med ett telefonsamtal eller en normal markering men jag kallar på krigaren i mig varenda gång. Behöver jobba mer med det känner jag att vara mer “Hakuna matata” eller vad man brukar säga .

Sen när man börjat lugna sig och ska prata av sig med sambon så märker man själv att det kanske inte var så farligt och han undrar varför jag tog upp ämnet som om hela livet stod på ända. Men men har bestämt mig för att skriva ner mina “raider” så jag har nåt att garva åt senare.

Gårdagens PVE (Player vs Environment) blev lite för mycket för mig i värmen…

Somnade sent kvällen innan så klart eftersom jag visste att jag skulle vara hos Audionomen kl 8 & eftersom den här tanten har flyttat till hus 1 mil utanför stan utan körkort så får man ta konsekvenserna även om det blir surt, alternativen är buss som knappt finns speciellt inte på sommaren eftersom enligt länstrafiken den bara åks utav skolungdomar. Eller cykla, vilket jag har gjort till och från jobbet sedan i februari/mars. Nu har jag tvärpunka och sprucket däck bak så måste byta allt fail…
Resultatet blev att jag fick skippa kaffet & frukosten till förmån att hinna med bussen. Kom med den iaf.

Väl framme och anmälde mig i disken så har ju självklart högkostnadskortet gått ut, men ändå kostar det 80 kr så är det inte så farligt när man precis fått lön. Min kommentar var “jaaa dagen började ju bra, men kan väl bara bli bättre? :p”.

Kommer in till “min” audionom som jag förövrigt gillar skarpt, fick olika varje gång i början men den här har jag träffat de sista 3-4 gångerna iaf så det känns skönt.
Jag leker en liten lek varje gång jag är där som jag kallar “Försök lyckas ducka varseblivningssystem-diskussionen” å nästan varje gång har jag pratat bort det.
Vet inte vad det är med mig och sådana system som ändå skulle underlätta för mig och även för min sambo (och de som kommer och hälsar på med för den delen) men hela jag blir totalt omöjlig att diskutera med på nåt sätt känns det som det vore att sätta i sista spiken i kistan att installera massa blinkers och vibratorer överallt.
Även denna gång klarade jag leken hyfsat men innan jag minst anade det så hade hon hämtat en hörapparat till! Va f-n hände lixom!

Den diskussionen trodde jag jag vunnit för länge sen men nope. Så plötsligt satt man där med med apparater på båda öronen! egentligen är det för mitt eget bästa men det känns som jag förlorade den kampen… mer om besöket kan du läsa om här.

Går därifrån hungrig och kaffesugen, tanker var att sätta sig på körskolan och plugga lite men kände att det var bättre att få lite frukost först.
På vägen dit trillade jag in till optikern för jag ser så sjukt dåligt (inge vidare när man ska köra båge juhe) lyckades lura till mig en tid redan en halvtimme senare så det kändes toppen var precis så man hann sätta sig på Java med en kaffe & macka

Tillbaka till optikern och hon tittar och tittar och som vanligt känns det som ett högskoleprov “ser du bättre här eller här” gaaah…

Men inga nya linser blev det, jag har tydligen som en förkylning på ena hornhinnan så det blev linsförbud igen och inga glasögon som jag ser vettigt i. Skitkul att punga upp 3500 för glasögon nu (Jaså Mysan du tänkte spara till körkortet muhahaha GLÖM DET). Men tjejen var supergullig och pressade priset till billigast möjliga om jag lovade att ta ur linserna när jag kom hem och inte använda dem förens de sagt ok igen. Glasögon beställda och kommer om en vecka konstigt att man kan få dem för under halva priset helt plötsligt :p sist beställde jag glasögon på nätet fungerade skitbra! och under 1000 lappen men nu har jag ju inte tiden att vänta på att prova bågar skicka fram och tillbaka för att sen vänta på att få hem dem så det får bli the old school way denna gång.

Går därifrån lite moloken och blir inte glada när jag inser att det är 1,5 timme kvar tills bussen tar mig hem… tänkte att ok jag kollar på ny bikini till semestern under tiden. men.. får ju lägga pengarna på glasögon istället. går där och tycker lite synd om mig själv så kom jag på! Jag har ju fått en gratis glass på sms woohoo studsar till pressbyrån för att hämta min glass. det var välbehövligt!

Orkade inte stå och vänta på bussen en timme så började gå och satte mig och väntade vid Behrn arena istället då fick Tant skoskav….

Gårdagen var inte direkt min dag… hem och bytte abonnemang till billigt på mobilen sen somna i fåtöljen tills sambon kom hem. Sen fick jag frispel varje gång nya hörapparatens “hållare” åkte ur örat. Min planering av den dagen stämde inte riktigt överens med verkligheten. Egentligen är det ingen katastrof men småsaker suger musten ur mig för det många gånger känns som “inte det åxå!”.
Bara obekvämligheten med att ha glasögon när man kör båge… varje gång hjälmen ska av eller på ska det krånglas och man ser inte ett jota, samtidigt som det är en piss i havet med annat ont som finns i världen.

Men! Tant får jobba vidare med sina “demoner” & oftast känns det bättre bara av att prata igenom dagen och få lite perspektiv.

Bland de sista inläggen innan min bloggpaus berättade jag om första mötet med min hörapparat och innan lite om min kris vad gällde min hörsel.

Nu har ungefär 9 månader gått och det har fungerat riktigt bra, många justeringar har behövts för att få bättre ljudkvalité men jag känner mig mer med i matchen.
Nu står jag inför en ny utmaning och en ny men dock mindre kris då ämnet att ha hörapparat även på höger kommit upp titt som tätt och jag har totalvägrat.
I mitt jobb så jobbar jag med döva och hörselskadade och identiteten är ganska viktig och som jag skrivit förut så har min identitet alltid varit hörande även om jag inte hört nå vidare på ena örat. Fortfarande än idag när jag får en snabb fråga om jag är hörande svarar jag JA! Ni kan ju själva tänka er krocken det blir när den som frågar ser min hörapparat. Andra hörande och hörselskadade (hsk) märker oftast lättare att jag inte är hörande så de frågar sällan men bland de döva får jag ofta frågan, om jag får fler alternativ brukar jag svara “rätt” men på raka frågor blir det konstigt, så då får jag förklara att jag har en hsk men att min identitet är hörande. Det är inte så lätt att som vuxen tänka om, tror att det nog säkert hade varit lättare om man sökt hjälpen som liten samtidigt som vi alla tar olika lång tid på oss att acceptera.
Accepterat har jag inte gjort fullt ut även om jag får mycket stöd från precis alla i min omgivning. Men det är en lång process för mig.

På mitt vänstra öra har jag en sk måttlig hörselskada, helt ärligt har jag inte greppat det här med audiogrammen så mycket men vet att jag ligger någonstans mellan 50-60 dB (decibel) beroende på vilken frekvens vi pratar om och på höger så ligger jag på ca 30 dB minns inte riktigt då jag har tänkt bort eftersom det är en lätt hsk. jag är inte helt hundra men har för mig att normalhörande ligger mellan 0-20 dB

När jag fick hörapparaten på vänster öra öppnades en helt ny värld för mig! Det var fantastiskt även om det var svårt att förstå alla ljud har skrivit lite om det i olika inlägg här. Men även om det var svårt i början så vande jag mig oerhört snabbt å använda hörisen all tid jag var vaken från dag 1 dessutom hade jag ju mitt “friska” öra att jämna ut det mer mekaniska ljudet med. Läkaren sa redan från början att jag troligtvis kommer behöva på höger öra med men kan vara bra att börja med en. Jo men eller hur tänkte jag, vad ska jag med en höris på höger öra till jag är ju hörande där!

Plötsligt fick jag ändra allt jag kände till! Jag som alltid bad folk sätta sig på höger sida om mig eller valde att sätta mig så jag hörde bättre insåg att det kan jag inte längre göra, för det öra jag faktiskt hör med är det vänstra idag! Så processen har fått börja om på många sätt för både mig och min omgivning dels för att mitt vänstra öra där jag har en sk måttlig hörselnedsättning verkar ha blivit sämre men ändå är där jag hör tack vare hörapparaten men riktningshörsel som alltid varit svårt har blivit ännu svårare då jag inte hör ljud så bra som kommer bakifrån när jag har hörapparaten. Sen faktum blev även att jag upplever det som att jag inte hör på mitt högra öra som ända har varit mitt “bra” öra. Bestämde mig för att höra efter hos min Audionom igår när jag var där.

Innan jag hann fråga så undrade hon om jag tycker att jag hör jämnt nu på båda öronen och för vems skull skulle jag låtsas som det regnar? det hjälper ju inte mig ett spår att nicka och låtsas att allt är bra. Så försökte förklara att det känns som ett konstant lock på höger öra att ljudet bara når mitt vänstra. Där någonstans tryckte jag väl på knappen för att prova ut en höris till. Jag gick med på att testa fick en lika dan som jag redan har och det är skönt att den klarar ett brett spektra av hörselnedsättningar, men fick en ljudslang och dome istället för den gjutna jag har på vänster. Fördelen med ljudslangen är att den är tunn och syns faktiskt inte framifrån alls och jag kan prata i mobilen utan att sätta på slingläge eller ta av hörapparaten, nackdelen är helt klart att det är pillrigt att hålla på med! Eftersom den inte är anpassad efter just mitt öra får man prova sig fram med olika storlekar och det känns som man ska peta in den för långt in i örat sen har ljudslangen en extra plaststav som ska hjälpa till att den sitter fast i örat en hållare, den klippte jag av *host* för den biten flög ju ur örat hela tiden så jag fick utbrottet allan idag . Dessutom upptäckte jag igår kväll när jag skulle beställa ljudslangar och domer att jag fått fel ljudslang hon sa hela tiden att jag skulle ha en medium markerade vilken slang jag skulle beställa men när jag kollar på slangen som sitter på så är det en lång.. inte konstigt den sitter som skräp så nu är nya beställda hoppas de kommer imorgon så man kan  lära sig att använda den rätt.

Man får ta en dag i taget och helt enkelt lära sig leva med sina brister, jag har ändå förmånen att ha teckenspråket som komplement det är det inte många vuxna som hörseln sviker för som har sedan innan och jag har ett jobb som inte påverkas direkt av att min hörsel dalar så man ska väl vara tacksam att man har alla förutsättningar.
Men rädslan finns där att en dag inse att det inte finns någon hörsel kvar att det fortsätter och dala på båda öronen. Vi har inget sådant i släkten vad vi vet om och förklaringen till nedsättningen på vänster kan förklaras med olyckan när jag var liten men höger sida? Tjaa kanske för många konserter? Ändå har jag varit bättre än många polare på att använda öronproppar men man vet inte vad det beror på, nya hörseltester ska göras varje år igen för att hålla lite koll undertiden får jag njuta av ljud som jag faktiskt hör igen för första gången på många herrans år

En sak som jag hela tiden undviker, är att installera massa varseblivningssystem hemma. Jag använder mig av T-slinga när jag kollar på film och skulle vilja ha så jag kan koppla till stereon kanske en “fast” slinga man lägger längst golvlisterna men det där blinkande och vibrerande överallt är jag allergisk emot! De nya som de installerat på vårat jobb blixtrar så man nästan får ep-anfall fast man inte har det! Jag hör inte vår dörrklocka alls, vårat sätt att lösa det är att vi skaffat en gamal hysteriskt ringklocka som kan väcka de döda typ men vi har inte satt upp den, brandlarm vet jag att jag inte vaknar av, när det låter när jag är vaken så är jag inte säker på om faktiskt hör eller om det bara blir obehagligt så ska det börja brinna får det banne mig göra det när sambon är hemma, katterna märker jag direkt på när något låter skarpt som jag inte hör. Däremot funderar jag på att ha något kopplat till väckarklockan för om jag vaknar av ljudet så stänger jag av och somnar om på jobbet så skakar hela sängen så man går ju upp av ren chock.

Vem vet kanske tar ett år till sen kanske det har smält in det med.

En sak jag grubblar mycket på… Under alla år som jag försökt hitta på sätt att hänga med när folk pratar och inte missa för mycket så har jag räknats som hörande fine det är min identitet, men sen när man får hjälpmedel som gör att jag faktiskt kan hänga med och höra även om jag inte hör allt så helt klart mer hörande nu än innan. Men det är först då man klassas som hörselskadad… jag är väl mer hörande nu än innan hörapparaterna…

Alltså, jag blir så förbannad!
Har jag gått runt i alla år och låtit så här!?
Eller e det nå jag laggt me till me på gamle dar!?

Fatta att gå runt och höra sig själv och sina egenljud man ställer te me hela tiden.. Ja jag blir knäpp!
Dessutom framstår man som ännu knäppare för man fråger hela tiden alla runt om va de va som lät? och när ingen annan än jag verkar höra så lär det ju ska komma från mig eller hur?

Jag måste fort som satan lära mig vad det är jag gör som låter och genast sluta upp med dessa oljud.
För att vara tydlig så handlar dessa egenljud inte om fjärtar, för det har jag minsann lärt mig hur det låter :p