Insåg igår att telefontiden för Audiologiska mottagningen var mellan 8-9 på morgonen…
Men Hallå folk jobbar faktiskt kvällar och nätter hur orka upp?

Men… som en duktig tant gick jag upp vid 8, Men jag vågade inte ringa…
Jag bestämde mig för att jag kommer ändå inte att få någon tid, Hallå vi är ju Örebro väntetiden är enorm just nu tydligen.
Men kanske för att de tagit bort remisstvånget. Förut skulle man först till Vårdcentralen för att sedan invänta en remiss hit.

Jag satt där och kom på ena ursäkten efter den andra. Klockan gick och började närma sig slutet på telefontiden.
*höll andan* *ringde*
Upptaget… men bara någon minut i 9 så svarade de. De och de det var en gullig kvinna i andra änden.. eller ja hon lät gullig iaf.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men de skulle iaf skicka ut en egen-remiss? Heter det så? Nån slags lapp jag får fylla i hemma och skicka tillbaka för att sedan få en kallelse till mottagningen. Jag trodde nog att de skulle ställa svåra frågor… som de gör hos optikern eller när man ringer för en vårdcentrals-tid Ni vet de där frågorna som man är rädd att svara fel på som känns som ett högskoleprov.

Men inget sånt, Kommer väl på remissen jag ska fylla i hehe. De undrade mest när hörseln började försämras och om jag varit aktuell hos dem förut. Om jag hade hörapparat och om jag bodde på min adress…
Jag tror jag klarade frågorna iaf…

Känns skönt att jag ringde, men än är jag inte där… undertiden får jag väl vara rädd om mina öron och försöka bearbeta min “hörsel-sorg”

Over and out

Jag har alltid vetat… eller nä inte alltid men ändå sedan iaf mellanstadiet att det finns en risk att jag förlorar den hörsel jag har på ena örat.
Jag såg det inte som ett aktivt val att lära mig teckenspråk, utan det har mest alltid varit väldigt fascinerande för mig med just teckenspråket.
Jag lärde mig alfabetet redan som 6 åring då jag hade en kompis på lekis som var hörselskadad.
Jag tror ifs att det kan ha varit lite undermedvetet att jag valde den banan att satsa på att lära mig teckna, men just då såg jag det mest som att jag tänker inte sitta här och inte fatta vad folk säger (jag är ju så enormt nyfiken!).

När jag som 16 åring flyttade till Örebro för att börja gymnasiet så var det teckenspråk överallt tyckte jag. Så jag såg till att hamna på en “döv-fest” sen tog det inte lång tid innan jag behärskade tsp tillräckligt bra för att kunna kommunicera.

Idag är jag SÅ tacksam att jag var så nyfiken för idag många år senare så håller jag på att förlora den hörsel jag har på ena örat… det har blivit sämre successivt i många år nu men sista året har det gått rasande fort neråt.

Det jobbigaste är nog att jag tar det så hårt som jag gör… Jag behöver egentligen inte göra det för jag har ett jobb som inte hänger på hörseln utan snarare är anpassat för teckenspråket det ÄR ju vårat jobb! Ändå är det så svårt att acceptera det som just nu händer. Märker ju att min “bra” öra inte längre går att lita på heller… att jag måste oftast titta på den som pratar för att ens förstå vad de säger.
Jag har all kunskap och hjälp runt omkring mig på jobbet, men privat… Det är svårare…

Jag har de mest underbara vänner… de visar aldrig att jag krånglar när jag ber att få byta plats med någon på en fest för att jag ska kunna höra bättre, inte heller några sura miner när jag hör fel eller ber dem upprepa det de just sagt för 3e gången…
I vissa miljöer är det inga större problem, sitter man 2 eller 3 personer i lugn miljö och de inte talar samtidigt så är det nästan aldrig ett problem men det räcker med så lite utav andra ljud för att det inte ska fungera

Någonstans har både mina kollegor och mina nära och kära kommit längre i min process än vad jag gjort…

Men jag har kommit en liten bit på vägen, jag har insett att jag måste börja någonstans för att kunna komma vidare.
Efter ett långt samtal och mycket pepp från en kollega som vet PRECIS vad jag går igenom så har jag nu kommit fram till att jag iaf ska kontakta Audiologen och se vart det leder. Jag vet ju inte om jag kan bli hjälpt utav hörapparat (kanske faktiskt hör för bra?) eller vad det finns för alternativ.
Hoppas imorgon är en bra dag för då ringer och rådfrågar.

Ett steg i rätt riktning… det har tagit lång tid att komma hit.. och jag har nog en lång väg kvar…
Men ändå så vet jag att jag är så lyckligt lottad… det är precis det jag försöker tänka på när det är som tyngst…