Börjar med att be om ursäkt för det fruktansvärt hemska utseendet på bloggen!

Min sida har legat nere typ en vecka, och innan dess var det kanske 2 veckor till som jag inte kunnat logga in via datorn. jag har fått använda ShoZu för att ens kunna skriva inlägg, men Sedan ungefär en vecka har allt legat nere..

Varför undrar ni?

JO kära medborgare, jag har in i det sista undvikit att ens titta på “Var god upgradera till WordPress 2.7.1 bla, bla, bla” egentligen har jag mest struntat i det för att jag inte orkat ta mig för att hitta en bra och gratis FTP-client.

Sen var det någon (nämner inga namn) som tipsade mig om 2 olika ftp clienter som skulle vara bra och gratis. Med den första gjorde jag en backup på hela min domän (jag är inte helt korkad jag kan ju det här…) Men när jag skulle upgradera och ladda över de nya filerna så bråkade då denna ftp pryl så det vart något strul. allt försvan från nätet. Jag laddade då upp den gamla uppbackade sidan igen och allt syndes på bloggen men kunde ej logga in.

Gruvade mig ett tag men bestämde mig för att prova den andra ftp prylen jag blev tipsad om. Fungerade som en klocka. men mindes då inte vart jag var i processen, gjorde en ny backup och började om från början med upgraderingen.

Fungerade det!? NEJ. nu har jag suttit för många timmar med detta idag och för några timmar sedan insåg jag att min sida saknar något viktigt nämligen index.html!!! *svordomar* sökte igenom hela min dator. Filen fanns inte att finna någonstans! jag har lyckats backupa allt men någonstans i cyberrymden försvan den viktigaste filen…

Gråt och mera svordomar. Jag fick panik. är ju några år av bloggande som bara plötsligt inte ville finnas (eller det är ju inte sant, allt annat fanns ju kvar, men ville inte funka) I min känsla av panik vände ja gmig till min webhotellet och ber på mina bara knän att de skulle göra allt ogort eller nåt. men fick till svar att det var bara tyvärr att börja om från början.

Riktigt så illa vart det inte för när jag väl började lugna mig och tänka klart så insåg jag att det hela handlar om databaser och annat “strunt” jag kan då rakt inget om just databaser men fick god hjälp av ett forum som i ett trollslag fungerade en nyinstallation, men titta så här ser ut! har lite jobb framför mig men lilla jag är så tacksam att inte allt är borta, Det hade ju kunnat vara värre!

& Jag har ju dessutom påsklov från mitt jobb just nu så jag har “all tid i världen” eller nääeee det är ju det jag inte har men vad gör man inte för sin älskade blogg

Lev väl!

Att inte kunna andas… det väcker mycket jobbiga känslor…
Det brukar komma krypandes för att sedan slå till med full kraft och sopa mig raka vägen till ruta 1…
Men denna gång är det annorlunda. Det har gått så fort…

Samma känsla dygnet runt. Det äter upp mig inifrån.

Samma sak igen men ändå så annorlunda. Den här gången känner jag riktigt hur det sprider sig som en elak feber i hela kroppen, det sjuka ger mig till o med feber.

Jag har alla verktygen för att klara mig denna gång, men jag ids inte använda dem.

Fast i en känsla som äter upp mig, jag har ingen ork att bryta den, så jag sätter på autopiloten. Men den destinationen som är inställd är åt fel håll.

Jag försöker se det lilla och glädjas, till en viss del kan jag det.
Jag är felkonstruerad… Om jag inte kan ge 100% så faller jag samman, och mina batterier är nästan slut. Mina batterier går inte att byta ut de måste laddas, men känslan jag har säger mig att det inte finns tid. Så jag rusar på och hoppas att mina batterier ska kicka igång och fungera som de ska, att de ska laddas efter vägen medans jag rusar fram.

Det är tungt att andas, och gråten tycks inte ta slut.

Allt jag vill är att få vara frisk, så länge jag inte är det får man glädjas åt “det lilla” men ju längre tiden går de stå svårare är det att plocka fram den känslan… Den får inte rikgit plats…

Skitbra…

Imorgon börjar jag jobba, & jag har sen en tid tillbaka haft känslan *jag orkar inte mer* missuppfatta mig inte… jag tänker inte bara sätta mig och vänta på att allt ska vara över… men, jag känner det som att jag åker i 210 rakt mot en bergvägg…

Har varit ett tungt år, speciellt sista terminen nu…

men samtidigt ska det bli skönt att börja jobba igen, man får åtminstone känslan av att man kommer få lön (även om det dröjer), vilket gör att ett stressmoment *pengar* kanske lugnar sig lite…

Men minsta småsak som i vanliga fall e nåt man tar med en klackspark känns som jordens projekt och stressar ihjäl mig just nu…

Avskyr den känslan… jag som kommit så långt!
Har redan varit långt nere i “min egen avgrund” men tog mig upp juhe!
Ska det vara så svårt att hålla sig kvar åtminstone ganska nära ytan?

Jag backar undan från allt just nu, sitter här & stirrar på alla uppgifter som ska göras/lämnas in, kollar i kalendern för att se när det börjar lugna sig.. men ser inget sånt…

Allt jag vill är att kunna hantera mig själv, mina tankar & min stress så jag kan leva normalt igen, utan ångestattacker, kollapser och diverse motgångar. klart man alltid har motgångar och det ska man ju ha, men i normala fall kan jag hantera dem…

inte nu…

Kära vänner… ha lite tålamod med mig, jag kämpar, & e nog snart mig själv igen…

Men kanske orkar jag inte svara, kanske låter jag tråkig och omöjlig just nu då det känns som ett stort projekt bara att ta en fika.

det ligger inte hos er… coz.. I love u guys! hoppas ni vet det…

Men det är som att jag måste lära mig att andas själv igen, lära mig hantera känslorna som reagerar på egen hand. Jag borde börja Yoga igen, det e bra för mig.

Desssutom ska jag ställa mig i kö för att få hjälp igen. Fast får nog räkna med att inget händer förrens i höst, men det gör inget egentligen vet jag ju att jag har alla verktygen inom mig, det lärde jag mig sist…

“Andas i en fyrkant” “sluta säga att det e så typiskt mig” “Ta en dag i taget & gör lite åt situationen hela tiden” Osv…

Jag e mest tacksam att jag har ett sånt enormt nätverk av vänner, en fin sambo som gör vad han kan inte alla som e så lyckligt lottad som jag! och det ska ni veta tänker jag på varje dag, även om det inte gör att jag så ofta orkar visa det just nu…

snart.. snart e jag tillbaka igen…
När jag lärt mig att andas utan att svimma eller gråta

Puss

Igår lovade jag en liten redogörelse om min praktik karusell…

Men känner att det får vara, eller jag orkar inte ta tag i någi idag…

Ska inte klaga har varit en bra dag idag med, men idag tvingades jag verkligen inse att Lasse inte längre finns… klart jag vetat hela tiden, men när jag pratat med eller träffat hans fru har jag försökt att hela tiden vara så stark för hennes skull att jag för att orka nog har skjutit min egen sorg i framtiden…

Idag har jag gråtit… som många gånger förut, men idag var det annorlunda…

Idag pratade jag med en gammal arbetskamrat på jobbet som kände honom så mycket bättre än vad jag gjorde & vi grät båda två och hon fick berätta om sina känslor och tankar och jag tvingades förstå… helt plötsligt blev det på riktigt fast det har gått 5 månader…

usch det gör ont. & nu hjälper det inte att hålla för öronen, eller blunda längre. Jag MÅSTE ta tag i det här.

Men jag vill inte, jag vill bara vakna att få veta att det bara varit en hems mardröm… Men vem hjälper jag med att ha den inställningen? det hjälper varken mig eller andra som saknar honom.

FAN

 @}–`–,–

Ibland känns livet så orättvist…

När människor som betyder mycket för sin omgivning,

sin familj inte längre finns kvar…

står man där med alla sina frågor men får inga svar…

Jag fick veta nu inatt… jag skrek rätt ut…

Du fattas i mångas liv nu…

Jag kan inte sova, kan inte sluta gråta, känner sån sorg…

sån maktlöshet …

Vill finnas där för din familj, men e inge vidare till stöd just nu

men ni har alla mina tankar.

Du fattas oss…

@}–`–,–