Att inte kunna andas… det väcker mycket jobbiga känslor…
Det brukar komma krypandes för att sedan slå till med full kraft och sopa mig raka vägen till ruta 1…
Men denna gång är det annorlunda. Det har gått så fort…

Samma känsla dygnet runt. Det äter upp mig inifrån.

Samma sak igen men ändå så annorlunda. Den här gången känner jag riktigt hur det sprider sig som en elak feber i hela kroppen, det sjuka ger mig till o med feber.

Jag har alla verktygen för att klara mig denna gång, men jag ids inte använda dem.

Fast i en känsla som äter upp mig, jag har ingen ork att bryta den, så jag sätter på autopiloten. Men den destinationen som är inställd är åt fel håll.

Jag försöker se det lilla och glädjas, till en viss del kan jag det.
Jag är felkonstruerad… Om jag inte kan ge 100% så faller jag samman, och mina batterier är nästan slut. Mina batterier går inte att byta ut de måste laddas, men känslan jag har säger mig att det inte finns tid. Så jag rusar på och hoppas att mina batterier ska kicka igång och fungera som de ska, att de ska laddas efter vägen medans jag rusar fram.

Det är tungt att andas, och gråten tycks inte ta slut.

Allt jag vill är att få vara frisk, så länge jag inte är det får man glädjas åt “det lilla” men ju längre tiden går de stå svårare är det att plocka fram den känslan… Den får inte rikgit plats…

Skitbra…

Imorgon börjar jag jobba, & jag har sen en tid tillbaka haft känslan *jag orkar inte mer* missuppfatta mig inte… jag tänker inte bara sätta mig och vänta på att allt ska vara över… men, jag känner det som att jag åker i 210 rakt mot en bergvägg…

Har varit ett tungt år, speciellt sista terminen nu…

men samtidigt ska det bli skönt att börja jobba igen, man får åtminstone känslan av att man kommer få lön (även om det dröjer), vilket gör att ett stressmoment *pengar* kanske lugnar sig lite…

Men minsta småsak som i vanliga fall e nåt man tar med en klackspark känns som jordens projekt och stressar ihjäl mig just nu…

Avskyr den känslan… jag som kommit så långt!
Har redan varit långt nere i “min egen avgrund” men tog mig upp juhe!
Ska det vara så svårt att hålla sig kvar åtminstone ganska nära ytan?

Jag backar undan från allt just nu, sitter här & stirrar på alla uppgifter som ska göras/lämnas in, kollar i kalendern för att se när det börjar lugna sig.. men ser inget sånt…

Allt jag vill är att kunna hantera mig själv, mina tankar & min stress så jag kan leva normalt igen, utan ångestattacker, kollapser och diverse motgångar. klart man alltid har motgångar och det ska man ju ha, men i normala fall kan jag hantera dem…

inte nu…

Kära vänner… ha lite tålamod med mig, jag kämpar, & e nog snart mig själv igen…

Men kanske orkar jag inte svara, kanske låter jag tråkig och omöjlig just nu då det känns som ett stort projekt bara att ta en fika.

det ligger inte hos er… coz.. I love u guys! hoppas ni vet det…

Men det är som att jag måste lära mig att andas själv igen, lära mig hantera känslorna som reagerar på egen hand. Jag borde börja Yoga igen, det e bra för mig.

Desssutom ska jag ställa mig i kö för att få hjälp igen. Fast får nog räkna med att inget händer förrens i höst, men det gör inget egentligen vet jag ju att jag har alla verktygen inom mig, det lärde jag mig sist…

“Andas i en fyrkant” “sluta säga att det e så typiskt mig” “Ta en dag i taget & gör lite åt situationen hela tiden” Osv…

Jag e mest tacksam att jag har ett sånt enormt nätverk av vänner, en fin sambo som gör vad han kan inte alla som e så lyckligt lottad som jag! och det ska ni veta tänker jag på varje dag, även om det inte gör att jag så ofta orkar visa det just nu…

snart.. snart e jag tillbaka igen…
När jag lärt mig att andas utan att svimma eller gråta

Puss

Igår lovade jag en liten redogörelse om min praktik karusell…

Men känner att det får vara, eller jag orkar inte ta tag i någi idag…

Ska inte klaga har varit en bra dag idag med, men idag tvingades jag verkligen inse att Lasse inte längre finns… klart jag vetat hela tiden, men när jag pratat med eller träffat hans fru har jag försökt att hela tiden vara så stark för hennes skull att jag för att orka nog har skjutit min egen sorg i framtiden…

Idag har jag gråtit… som många gånger förut, men idag var det annorlunda…

Idag pratade jag med en gammal arbetskamrat på jobbet som kände honom så mycket bättre än vad jag gjorde & vi grät båda två och hon fick berätta om sina känslor och tankar och jag tvingades förstå… helt plötsligt blev det på riktigt fast det har gått 5 månader…

usch det gör ont. & nu hjälper det inte att hålla för öronen, eller blunda längre. Jag MÅSTE ta tag i det här.

Men jag vill inte, jag vill bara vakna att få veta att det bara varit en hems mardröm… Men vem hjälper jag med att ha den inställningen? det hjälper varken mig eller andra som saknar honom.

FAN

 @}–`–,–

Ibland känns livet så orättvist…

När människor som betyder mycket för sin omgivning,

sin familj inte längre finns kvar…

står man där med alla sina frågor men får inga svar…

Jag fick veta nu inatt… jag skrek rätt ut…

Du fattas i mångas liv nu…

Jag kan inte sova, kan inte sluta gråta, känner sån sorg…

sån maktlöshet …

Vill finnas där för din familj, men e inge vidare till stöd just nu

men ni har alla mina tankar.

Du fattas oss…

@}–`–,–

Jaja jag VET att det heter “bomber & granater”…

Men vilket väder det vart idag… i förmiddags när jag skulle ta min sedvanliga efter kaffet cigg.. mullrade det och jag började pipa hysteriskt…
Pojken lugnade mig å sa… “ser du lastbilen som tömmer soptunnorna… det e nog den som låter”
Jag litar på min karl så jag går snällt ut å tänder min cigg.

*kablamm* “Iiihhhhhhhh det åskar viiiiiiisst” skriker jag å släkker ciggen å rusar in…
pojken svarar “men inte så mkt.. det e rätt långt bort”

*massa ljus… KABLAAAAAAAMM*
Mhmmmm eller nåt.. *inte nöjd var jag*

Det lugnade sig å vi åkte iväg till maxi för att panta backar å flaskor å handla på biltema å ica…
När vi nästan var hemma var satte det fart IGEN! massa regn

*aj ont på huvudet* JOOO regn GÖR ont! (Försökte jag förklara för oförstående pojkvännen)

Men men… det lugnade sig å vi skulle laga lite mat *klappa magen*

jag hade visst ryckt ur varenda kontakt i det här hemmet vid första ovädret idag så jag tror jag hade en rätt irriterad pojkvän som försökte förklara för mig att om man
“drar ur rätt sladd från BÖRJAN… behöver man inte dra ur ALLA kontakter i grenkontakten åxå…”

Oops va visst jobbigt att stoppa i dom igen.. men jag vill vara på den säkra sidan *uppväxt i hus...* å då GÖR man så.. eller jag å jag vet att farmor skulle gjort samma sak…
Jag ogillar åska (för den som nu inte märkt det) skarpt…
& det spelar ingen roll hur många gånger folk säger att det inte är farligt…
för jag vet folk som fått uppleva motsattsen.. å dessutom vet jag datorer som gått sönder FAST dom varit avstängda.. OCH man bor i lägenhet…

*upprörd*

Ok… gör som ni vill.. men JAG tänker inte riskera min pärla till dator för ett oväders skull..
*muhahaha jag har batteri på min*

Nu vekrar faran vara över för denna gång iaf

*vinkar*