Idag mår jag oftast rätt så bra och bara det är en lottovinst! Om jag ser tillbaka ett antal år så ser jag en mycket trasig tjej som lärt sig hålla skenet uppe och låsa in allt ont, som bara grät i ensamhet framför tvn eller till musiken.

Vissa skulle säkert säga att de tror jag mår sämre idag då jag faktiskt gråter rätt ofta helt öppet och kanske tillochmed delar med mig av mina tankar.
Men faktum är att jag på vägen har lärt mig att pysa ur mig känslorna innan de tar över mitt liv helt och fullt och jag mår bättre av att få gråta.

Jag har lärt mig att se det lilla i livet som gör gott, att uppskatta små saker som får mig att le, det gör också att jag inte ser dem som småsaker utan är noga med att inte ta allt för givet.
Nackdelen med detta gör att jag kommer på mig själv med att faktiskt konstant förbereda mig på det värsta, så det är nog mitt nästa steg att faktiskt lära mig att verkligen ta varje dag som den kommer, på samma sätt som jag fått lov att göra när livet inte alltid varit så lätt…

Ni som följt min dagboksresa de sista åren vet att jag tampas med min hörsel och min identitet som är kopplad till detta, alltså hur jag ser mig själv som hörande fast min audionom säger annat (ja hörapparaterna säger en del annat med) men ens självbild har man byggt upp under så många år så när man väl börjar ta tag i saker som vuxen så tar det tid att se sig själv i sammanhanget.

När jag gjorde mitt hörseltest för ca 1 1/2 år sedan så fick jag träffa en läkare och en kurator, fatta tankarna som snurrade när jag fick kallelse till dem båda! Varför ska jag träffa en kurator!? vad är det för besked de tänker ge mig egentligen!!!??? men fick veta att det ska finnas en kurator med när det gäller vuxna som drabbas utav hörselnedsättning.

Även om det är först i vuxen ålder som jag upplever att det blivit sämre så är det ju inget nytt då olyckan hände när jag var mycket yngre. Men jag har alltid sett det som att mitt andra öra alltid varit bra och vid förra hörseltestet så visade det bara att höger har en lätt hörselskada. Både läkaren och kuratorn var noga med att påpeka att de inte hittat något farligt med andra ord så fanns det ingen tumör eller liknande som påverkade min hörsel, men de ville fortsätta mäta och skulle kalla mig framåt våren/sommaren igen för nya tester.

Det kom aldrig någon kallelse och jag har inte tänkt så mycket på det eftersom jag har haft fullt upp med att anpassa mig och lära mig olika ljud (underbara härliga ljud)
Det knepiga kom då jag fick hörapparat på vänstra sidan (dåliga örat) jag som alltid “möblerat” om och bett folk gå på min högra sida om de ska prata med mig fick plötsligt be folk och mig själv att tänka om. Nu var ju mitt bra öra det som är skadat!?

Så i somras blev det en hörapparat till. Varför är man så envis!? jag har kämpat mig blå för att slippa en hörapparat till då jag tyckt att jag hör så bra på höger ändå och ville väl någonstans ha kvar lite vanliga ljud (ljudet i hörapparaten är helt annat även om man vänjer sig fort så är det mer…. mekaniskt eller elektroniskt svårt att förklara. jag kunde fråga vad det var som lät och fick veta att det tex var en bil som hördes då fick jag tänka hur jag minns att bilar brukar låta och “konventera ljudet” så att man hör det som man minns det eller vad jag ska säga). Men det blev ju som sagt en hörapparat till och det gick fort att vänja sig alla har sagt att det andra är svårare att vänja sig vid eftersom man då inte har nåt “normalt” ljud.

Om sanningen ska fram så hjälpte den mest till att förstå lite mer från vilket håll ljuden kommer ifrån. Dessutom blev det lättare att fokusera när man satt på möten eller föreläsningar och hade slingan på.

Under hela den här utprovningstiden har vi höjt ljudet i hörapparaterna varje gång jag varit där, lite till så hör du nog bättre…
I höstas så höjde vi bara lite till för min audionom ville ha nya tester innan vi höjde mer för då låg jag redan på 15 db över rekomenderat enligt mina tester.
Jag har fått byta audionom  flera gånger och det har varit väldigt frustrerande då man alltid har någonting “vi ska ta upp det nästa gång” på agendan och så kanske man fick träffa en annan audionom som tyckte det var bättre att ta det nästa gång.. ja så har det sett ut, tills jag “fick” “A” då hade jag nästan gett upp det här med bra information och börjat fixa och söka på egen hand om jag ville veta något.

“A” visade sig vara både musik intreserad och ha förståelse för det här med teknik wooohooo äntligen började jag få rätt ljud i “lurarna” jag kunde börja lyssna på radio igen vilket var hemskt obehagligt ljud med hörapparaterna!

Sen kom förra kallelsen… ett nytt namn på en ny audionom MEN VA FAAAAAAAN… jahopp…
Ingenting kändes bra och funderade på att avboka tiden (de brukar säga att de kallar och sen om man känner att allt flyter på och man inte behöver justera är det bara att avboka tiden så avskriver de utprovningstiden och man behöver inte gå dit lika ofta. Men… bestämde mig för att gå dit för jag hade lite frågor och högra kändes lite väl lågt ljud på.

Gick dit och väntade på min tid och fram kommer en… ursäkta min tantighet… en VALP! nä inte en hundvalp men killen såg inte ut att vara en dag äldre än våra elever.
Hurra en praktikant tänkte jag…

Men nej då det är bara jag som börjar bli så gamal så allt under 25 är tonåringar för mig =)
Han visade sig vara en audionom på hugget, han kändes förberedd och även han verkade ha förståelse för att man vill ha en bra ljudbild…
Däremot hängde han upp sig på att vi justerat väldigt mycket och började efter konstens alla regler göra konstiga saker.
Han ställde sig bakom mig och ville att jag skulle tala om från vilket håll ljudet kom beroende på hur han lutade sig.
Snacka om högskoleprovskänsla det blev fick dock aldrig riktigt veta hur många fel jag hade…

Han trodde inte på mig när jag sa att jag tyckte det fungerade bra och att ljudet känns ok och ifrågasatte varför inga nya tester gjorts.
Mjaaa jag har inte blivit kallad och tycker det fungerar bra ändå försökte jag.

Någon valp var han definitivt inte för att han lyckades lura på mig ett spontant hörseltest.
Svettigt jag som får prestationsångest ville ju åtminstone visa att det här testet klarar jag galant!
Så jag tryckte på knappar för glatta livet eller nä tyckte allt att testet var ovanligt segt så så mycket tryckande blev det väl inte.
Nästa test skulle ljudet gå genom skallbenet (det är ett test jag gillar för där kan man fuska om man har tur för ibland känner man vibrationen muhahaha)
Fick inte ha glasögen på mig då och givetvis får jag inte ha några hörisar när de testar (elakt ju).
så då vart man lagom borta när man knappt ser och inget får höra…

Men som sagt sista testet kunde man trycka lite extra när man kände av ljudet som vibration =)

Efter testet fick jag gå tillbaka till rummet och han skulle skriva ut resultatet. Han var borta länge… det känndes inte så bra… hade han glömt bort mig och gått på lunch?
Men han hade inte glömt bort mig utan hade rådfrågat en kollega…
Testerna visade inga roliga nyheter…
Jag som är väldigt dålig på att förstå mig på audiogrammet såg ingen större skillnad från sist.
Men killen lät väldigt stressad. Han slängde fram det gamla audiogrammet och sa att nu förstår han varför vi justerat så mycket men han förstod inte varför inga tester gjorts tidigare. Han förstod inte heller hur jag inte kunnat reagera på att det var så mycket sämre. Men jag är ju mest glad att jag faktiskt hör för det tycker jag att jag gör.
Men tydligen hade han uppfattat att jag avläser mycket att jag är beroende det och det stämmer ifs bra men de sa ju åt mig att inte sluta avläsa att fortsätta på samma sätt som tidigare när jag fick mina hörapparater. Sambon säger att han tycker jag hör sämre. Själv ser jag lösningen i att byta slang, batterier eller mikrofonskydd.

Jag som hade tänkt att avsluta den här utprovningen och bara få sista finjusteringen och hade tänkt att be dem ändra så jag kan byta slang själv, fick veta att det ska bli nya tester och läkarbesök. Att detta måste följas upp. Att man inte ska droppa så mycket hörsel på så kort tid.

Det måste ju vara något enkelt som vaxproppar eller så tänkte jag men han hittade inget.

Han måste ha sett på mig att tankarna började snurra för han försökte lugna mig med att jag inte ska vara orolig, hmm jaaa jag kan ju knappast jubla.
Att mitt “bra” öra gått från lätt hörselskada till måttlig ja typ där mitt vänstra var sist! och mitt vänstra öra droppat långt ner på pappret…
Nya tester, fler läkare. Gjutning av en insatts till höger. Hur långt kan det gå?

Jag minns lyckan att äntligen kunna höra fåglarna igen… har det redan tagits ifrån mig?
Gick därifrån med tusen tankar.
Det är inte ofta jag inte vill gå till jobbet men den dagen ville jag bara hem,  lägga mig under täcket och bara skrika ut min ångest.
Gick till jobbet och pratade utav mig lite med kollegorna.

De hjälpte mig att hitta tillbaka till det viktigaste jag lever efter, att se det lilla att uppskatta det jag har.
Det är inte dåligt vad lyckligt lottat jag ändå är, jag har teckenspråket, vad som än händer med min hörsel så kan jag alltid kommunicera (dessutom försvinner ju inte mitt tal, prata kan jag helt klart så jag kan alltid göra mig förstådd… men att förstå är en annan femma för alla kan ju inte tsp). Många i samma sits som mig skulle behöva brottas med oron för deras framtid, jobb osv. jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte kan göra mitt jobb när det kommer till hörseln jag är i helt rätt bransch. Det är det få som faktiskt kan lugna sig med.
Men nu är man där och målar fan på väggen igen. Testet gjorde att jag oroar mig för att förlora all min hörsel och det finns det säkert ingen anledning att tro.
Tester kan slå lite olika, antingen så visade förra testet inte riktigt rätt (vem vet hur många gånger jag tryckte för säkerhetsskull man vill ju bli godkänd på testet lixom)
Nya testet kanske bara visar att jag hade en dålig hörseldag?

Jag har så mycket att vara tacksam över, men jag är rädd…
Nu är jag rädd på riktigt. Jag får barnsliga utbrott och vill bara stampa med fötterna för jag tycker att det är orättvist. Mitt största intresse finns i musiken, kunde jag inte ha fått vettiga öron!?
Rädslan att en dag inte kunna höra musiken, jag har redan fått ge upp att hitta ny bra musik, det är ingen idé då jag har svårt att lära mig nya texter sen kan man tycka att soundet är juste men jag tycker att texter ger så mycket. Ska jag behöva ge upp musik helt en vacker dag? Säkert inte, men sättet att lyssna på musiken kanske en dag måste förändras. Jag slits mellan hopp och förtvivlan och en smula förnekelse.

Min sambo är ett enormt stöd i hur jag mår just nu, han har mer och mer börjat förstå hur det fungerar och han har haft en lång process han med.
Han har hela tiden sagt att han inte behöver lära sig tsp, men häromdagen kom han hem och fråga efter lite olika tecken mest jobbrelaterade men alla måste få ha sin egen process.

Mest söker jag stödet och trösten på jobbet just nu, mina kollegor är så kloka och de vet ju vad det handlar om. De har ju all kunskap och egna erfarenter.
Med det sagt så menar jag inte att ingen annan skulle kunna förstå, min nära och kära har varit fantastiska och många gånger har de legat steget före mig, men det är lättare att ge uttryck för mina rädslor och funderingar där.
Kanske är jag lika rädd för att överföra min egen rädsla och oro på de nära utanför jobbet som jag är över hela situationen. Har inte riktigt orkat prata om det heller utanför min trygga mur med kollegorna.

Idag funderade jag på om det kanske är lättare för mig att se olika synvinklar när jag är i “rätt” miljö men utanför jobbet så ser jag bara alla hinder och får mer panik.

Jaa jag har en del att smälta och får öva på att att uppskatta det jag har ännu mera.
Som sagt kallelsen har kommit till hörselmätningen och den är ju inte gjord än det kanske inte är så farligt.

En dag i taget, försöka se det som så att om det är som testet visar så anpassas hörisarna efter det å min ljudbild kanske blir bättre…

Men fy fabian vad svårt det är att inte plocka fram bitterfittan i mig som bara vill tycka synd om sig själv och skrika varför?
Men… det hade kunnat vara värre, tänk vad drygt att vara med om det här och inte ha teckenspråket sen tidigare och i ren panik börja kämpa med det mitt i alltihopa. Tänk om jag hade brunnit för att ha ett telefonyrke… velat jobba med något som verkligen kräver att man har bra hörsel.
Jag inbillade mig en period på gymnasiet att jag ville bli tsp tolk (Här kan ni höra mig asgarva helt fritt från ironi) men som tur var så insåg jag att jag hörde för dåligt redan då och styrde banan åt annat håll & det var ju en väldans tur. För det fungerar inte så bra med en tolk som behöver en tolk  :-P

Livet kanske inte blir som jag planerat, det har det aldrig blivit förut så varför inbilla sig att det blir så framöver? Men det gick ju bra ändå, jag har nog förmodligen kommit längre idag än vad jag skulle ha gjort om det var annorlunda. Jag är lyckligt lottad på många sätt…

Jag måste bara hitta den känslan igen så att jag verkligen kan känna att jag har allt jag behöver… tills dess får jag rabbla mitt mantra:

“Se det lilla i livet, uppskatta det du har”

Over and out

Men det är verkligen inte roligt att sitta som på nålar & vänta på besked om man har jobb efter jul eller inte…

Jag blir så autistisk av sånt här!

& allt jag kan göra är att fortsätta jobba hårt & hålla tummarna
(vilket brukar kunna vara ganska svårt att göra samtidigt)… testa själva

Nu ska jag iväg & jobba natten

Att jag pendlat i vikt snabbt och åt alla håll har jag gjort sedan tidiga tonåren ju, varför bry sig nu?
Jag anar att ens förflutna hinner ikapp en och har man en gång haft ätstörningar så sitter ju tankarna i fast man lär sig att hantera det. Det enda som känns bra är att jag faktiskt inser hur korkad jag är som ältar min vikt.

Men jag vill göra någonting åt det för så stor som jag är nu har jag aldrig varit. hur mycket jag än gått upp så har jag aldrig vägt så mycket som nu och då har jag ändå haft en del muskler. Med det var länge sen… att bära hem 3 liter mjölk är ett rent helvete idag haha

Så jahapp jag är väl den där bruden då, som jagar kilon till MC-säsongen (jag är ju inte så mkt för att jäsa i solen men skinnbrallorna måste ju passa!)
Men frågan är hur jag ska bära mig åt för att inte få tillbaka mitt gamla tänk, vill inte bli sjuk igen. Och att banta har jag bara gjort EN enda gång i hela mitt liv (jag räknar inte ätstörningar som vanlig bantning), och det e nog den gången som satt mig i sitsen jag sitter i nu tjock, tjock, tjock…
Hur tänker jag nu undrar ni?
Jo jag har alltid sagt till alla andra brudar som gnäller om sina söta handtag och sitt extra kilo precis som jag sagt till de precis lika fina brudar som har mer kropp att älska att man inte ska gå på de där dåliga bantningskurerna utan istället jobba hårt med träning och äta mindre och oftare skit i alla måsten och förbud.
Men nu sitter jag här själv, medlem på viktklubben och väger min jävla morgongröt …och jag vet ju vart det slutar… 10 kilo till över utgångspunkten när jag väl slutar orka väga den snablars gröten.. varför? joo jag är för lat för att ens orka hämta ett papper på jobbet och gå till mitt gym och få mitt gymkort. jag har någon slags pirat på min ena axel som säger att “Arr tjockis, det DÄR klarar du aldrig” & på min andra axel en pirat som säger “Arr sheer up girl… din sambo bryr sig inte om att du är tjock.. lägg på lite på tuttarna bara”

Men när jag slutat tycka synd om mig själv så kanske jag tar tag i det här, för det här var inte planen, tjock kan jag vara efter jag fått mina ev framtida barn… inte innan tack…
Planen var att tycka om mig själv och på så vis inte sätta mig i en sits där jag äter allt i min väg, jobbet hjälper inte direkt till även om man springer benen av sig så äter man lite för mycket godsaker.

Nä dags att sluta tjura och ta tag i det här… *suck* finns mycket att ta tag i här ja…

Lite yoga skulle jag må bra utav, det var länge sedan. Men bara tanken på att “86-åriga Agda” (vars ålder & namn jag egentligen inte kan) är vigare än någon annan där skrämmer mig lite…

By the way… jag försöker sluta röka igen.. undrar om det e därför jag mår så här… sluta och sluta jag håller mig till 1 cigg/dag det e ETT steg i rätt riktning…
Men man blir ju inte smalare för det höhö

]]> http://konfys.se/2009/11/och-sa-forsoker-vi-igen/feed/ 0 http://konfys.se/2009/11/na-glom/ http://konfys.se/2009/11/na-glom/#comments Mon, 09 Nov 2009 20:44:54 +0000 Mysan http://konfys.se/?p=767 Finns inte en chans att jag går med på att bli sjuk nu!
Inte en sportsmössa, låt mig VA! *hostar* vem tusan har råd att vara hemma sjuk nu jag har precis blivit frisk…
*fäktar med armarna*
vik hädan…
*letar efter ett bättre immunförsvar*

Hoppas inte jag åxå blir med svininfluensan, den har ju sjukat ner 2 som jag vet om iaf… men Nope jag tänker INTE bli sjuk så det så.

Även om sista tiden ja hela året har varit tungt på många sätt och jag varit stressad och haft mycket ångest,
så har faktiskt lyckats hålla min panik ångest och och de värsta känslorna i schack.
Jag kämpar ifs väldigt hårt för att hålla mig uppe och det tar på krafterna, men det slog mig att även om jag ibland kämpar tills jag stupar så har inte panik ångesten eller min destruktiva sida tagit över speciellt mycket.
Om man bara ser tillbaka 2 år så hade jag inte kunnat haft ett sånt här år utan att allt hade raserats än en gång.

Nu har jag funderat någon timme eftersom jag vet att jag förr brukade lura mig själv, jag brukade försöka skydda mig själv genom att få mig själv att tro att allt var mer ok än var det egentligen var enbart för att inte ta tag i saker och ting.
Efter min fundering så har jag kommit fram till att allt inte är helt ok men det GÖR faktiskt inte så mycket och jag kämpar på och tar i tu med saker allt eftersom det kommer (inte allt men försöker iaf).

Jag klarar det mesta idag, jag går till affären och handlar känns fortfarande skit jobbigt varje gång efter alla dessa år men jag gör det utan att rusa ut. Jag följer med på sociala samman komster vare sig jag vill eller inte :-p dessutom säger jag när ångesten kommer och rider ut stormen så att säga och någonstans på vägen det sista året så har attackerna kommit mer och mer sällan. har alltid den där “molande” känslan inom mig men jag har lärt mig att leva med den och lärt mig att säga “fuck you” till den känslan. Men den finns där.

Men jag är på väg att vinna jag är så nära målet som jag aldrig har varit och det trots att jag är helt slutkörd.

Snacka om lycka! Jag hoppas bara det kommer en dag när jag inte ens märker utav min ångest & min panik ångest.

Men just nu är jag nöjd över att det bara är lite allmänt tungt och det gör ingenting för att bara veta att jag KAN… att jag klarar utav att bemästra monstret som flyttade in i mig för så många år sedan gör att jag orkar fortsätta det ger mig ny energi!

Love you!

Kenta – Just idag är jag stark

Min sida har legat nere typ en vecka, och innan dess var det kanske 2 veckor till som jag inte kunnat logga in via datorn. jag har fått använda ShoZu för att ens kunna skriva inlägg, men Sedan ungefär en vecka har allt legat nere..

Varför undrar ni?

JO kära medborgare, jag har in i det sista undvikit att ens titta på “Var god upgradera till WordPress 2.7.1 bla, bla, bla” egentligen har jag mest struntat i det för att jag inte orkat ta mig för att hitta en bra och gratis FTP-client.

Sen var det någon (nämner inga namn) som tipsade mig om 2 olika ftp clienter som skulle vara bra och gratis. Med den första gjorde jag en backup på hela min domän (jag är inte helt korkad jag kan ju det här…) Men när jag skulle upgradera och ladda över de nya filerna så bråkade då denna ftp pryl så det vart något strul. allt försvan från nätet. Jag laddade då upp den gamla uppbackade sidan igen och allt syndes på bloggen men kunde ej logga in.

Gruvade mig ett tag men bestämde mig för att prova den andra ftp prylen jag blev tipsad om. Fungerade som en klocka. men mindes då inte vart jag var i processen, gjorde en ny backup och började om från början med upgraderingen.

Fungerade det!? NEJ. nu har jag suttit för många timmar med detta idag och för några timmar sedan insåg jag att min sida saknar något viktigt nämligen index.html!!! *svordomar* sökte igenom hela min dator. Filen fanns inte att finna någonstans! jag har lyckats backupa allt men någonstans i cyberrymden försvan den viktigaste filen…

Gråt och mera svordomar. Jag fick panik. är ju några år av bloggande som bara plötsligt inte ville finnas (eller det är ju inte sant, allt annat fanns ju kvar, men ville inte funka) I min känsla av panik vände ja gmig till min webhotellet och ber på mina bara knän att de skulle göra allt ogort eller nåt. men fick till svar att det var bara tyvärr att börja om från början.

Riktigt så illa vart det inte för när jag väl började lugna mig och tänka klart så insåg jag att det hela handlar om databaser och annat “strunt” jag kan då rakt inget om just databaser men fick god hjälp av ett forum som i ett trollslag fungerade en nyinstallation, men titta så här ser ut! har lite jobb framför mig men lilla jag är så tacksam att inte allt är borta, Det hade ju kunnat vara värre!

& Jag har ju dessutom påsklov från mitt jobb just nu så jag har “all tid i världen” eller nääeee det är ju det jag inte har men vad gör man inte för sin älskade blogg

Lev väl!

Samma känsla dygnet runt. Det äter upp mig inifrån.

Samma sak igen men ändå så annorlunda. Den här gången känner jag riktigt hur det sprider sig som en elak feber i hela kroppen, det sjuka ger mig till o med feber.

Jag har alla verktygen för att klara mig denna gång, men jag ids inte använda dem.

Fast i en känsla som äter upp mig, jag har ingen ork att bryta den, så jag sätter på autopiloten. Men den destinationen som är inställd är åt fel håll.

Jag försöker se det lilla och glädjas, till en viss del kan jag det.
Jag är felkonstruerad… Om jag inte kan ge 100% så faller jag samman, och mina batterier är nästan slut. Mina batterier går inte att byta ut de måste laddas, men känslan jag har säger mig att det inte finns tid. Så jag rusar på och hoppas att mina batterier ska kicka igång och fungera som de ska, att de ska laddas efter vägen medans jag rusar fram.

Det är tungt att andas, och gråten tycks inte ta slut.

Allt jag vill är att få vara frisk, så länge jag inte är det får man glädjas åt “det lilla” men ju längre tiden går de stå svårare är det att plocka fram den känslan… Den får inte rikgit plats…

Imorgon börjar jag jobba, & jag har sen en tid tillbaka haft känslan *jag orkar inte mer* missuppfatta mig inte… jag tänker inte bara sätta mig och vänta på att allt ska vara över… men, jag känner det som att jag åker i 210 rakt mot en bergvägg…

Har varit ett tungt år, speciellt sista terminen nu…

men samtidigt ska det bli skönt att börja jobba igen, man får åtminstone känslan av att man kommer få lön (även om det dröjer), vilket gör att ett stressmoment *pengar* kanske lugnar sig lite…

Men minsta småsak som i vanliga fall e nåt man tar med en klackspark känns som jordens projekt och stressar ihjäl mig just nu…

Avskyr den känslan… jag som kommit så långt!
Har redan varit långt nere i “min egen avgrund” men tog mig upp juhe!
Ska det vara så svårt att hålla sig kvar åtminstone ganska nära ytan?

Jag backar undan från allt just nu, sitter här & stirrar på alla uppgifter som ska göras/lämnas in, kollar i kalendern för att se när det börjar lugna sig.. men ser inget sånt…

Allt jag vill är att kunna hantera mig själv, mina tankar & min stress så jag kan leva normalt igen, utan ångestattacker, kollapser och diverse motgångar. klart man alltid har motgångar och det ska man ju ha, men i normala fall kan jag hantera dem…

inte nu…

Kära vänner… ha lite tålamod med mig, jag kämpar, & e nog snart mig själv igen…

Men kanske orkar jag inte svara, kanske låter jag tråkig och omöjlig just nu då det känns som ett stort projekt bara att ta en fika.

det ligger inte hos er… coz.. I love u guys! hoppas ni vet det…

Men det är som att jag måste lära mig att andas själv igen, lära mig hantera känslorna som reagerar på egen hand. Jag borde börja Yoga igen, det e bra för mig.

Desssutom ska jag ställa mig i kö för att få hjälp igen. Fast får nog räkna med att inget händer förrens i höst, men det gör inget egentligen vet jag ju att jag har alla verktygen inom mig, det lärde jag mig sist…

“Andas i en fyrkant” “sluta säga att det e så typiskt mig” “Ta en dag i taget & gör lite åt situationen hela tiden” Osv…

Jag e mest tacksam att jag har ett sånt enormt nätverk av vänner, en fin sambo som gör vad han kan inte alla som e så lyckligt lottad som jag! och det ska ni veta tänker jag på varje dag, även om det inte gör att jag så ofta orkar visa det just nu…

snart.. snart e jag tillbaka igen…
När jag lärt mig att andas utan att svimma eller gråta

Puss

Men känner att det får vara, eller jag orkar inte ta tag i någi idag…

Ska inte klaga har varit en bra dag idag med, men idag tvingades jag verkligen inse att Lasse inte längre finns… klart jag vetat hela tiden, men när jag pratat med eller träffat hans fru har jag försökt att hela tiden vara så stark för hennes skull att jag för att orka nog har skjutit min egen sorg i framtiden…

Idag har jag gråtit… som många gånger förut, men idag var det annorlunda…

Idag pratade jag med en gammal arbetskamrat på jobbet som kände honom så mycket bättre än vad jag gjorde & vi grät båda två och hon fick berätta om sina känslor och tankar och jag tvingades förstå… helt plötsligt blev det på riktigt fast det har gått 5 månader…

usch det gör ont. & nu hjälper det inte att hålla för öronen, eller blunda längre. Jag MÅSTE ta tag i det här.

Men jag vill inte, jag vill bara vakna att få veta att det bara varit en hems mardröm… Men vem hjälper jag med att ha den inställningen? det hjälper varken mig eller andra som saknar honom.

FAN

 @}–`–,–

Ibland känns livet så orättvist…

När människor som betyder mycket för sin omgivning,

sin familj inte längre finns kvar…

står man där med alla sina frågor men får inga svar…

Jag fick veta nu inatt… jag skrek rätt ut…

Du fattas i mångas liv nu…

Jag kan inte sova, kan inte sluta gråta, känner sån sorg…

sån maktlöshet …

Vill finnas där för din familj, men e inge vidare till stöd just nu

men ni har alla mina tankar.

Du fattas oss…

@}–`–,–

Jaja jag VET att det heter “bomber & granater”…

Men vilket väder det vart idag… i förmiddags när jag skulle ta min sedvanliga efter kaffet cigg.. mullrade det och jag började pipa hysteriskt…
Pojken lugnade mig å sa… “ser du lastbilen som tömmer soptunnorna… det e nog den som låter”
Jag litar på min karl så jag går snällt ut å tänder min cigg.

*kablamm* “Iiihhhhhhhh det åskar viiiiiiisst” skriker jag å släkker ciggen å rusar in…
pojken svarar “men inte så mkt.. det e rätt långt bort”

*massa ljus… KABLAAAAAAAMM*
Mhmmmm eller nåt.. *inte nöjd var jag*

Det lugnade sig å vi åkte iväg till maxi för att panta backar å flaskor å handla på biltema å ica…
När vi nästan var hemma var satte det fart IGEN! massa regn

*aj ont på huvudet* JOOO regn GÖR ont! (Försökte jag förklara för oförstående pojkvännen)

Men men… det lugnade sig å vi skulle laga lite mat *klappa magen*

jag hade visst ryckt ur varenda kontakt i det här hemmet vid första ovädret idag så jag tror jag hade en rätt irriterad pojkvän som försökte förklara för mig att om man
“drar ur rätt sladd från BÖRJAN… behöver man inte dra ur ALLA kontakter i grenkontakten åxå…”

Oops va visst jobbigt att stoppa i dom igen.. men jag vill vara på den säkra sidan *uppväxt i hus...* å då GÖR man så.. eller jag å jag vet att farmor skulle gjort samma sak…
Jag ogillar åska (för den som nu inte märkt det) skarpt…
& det spelar ingen roll hur många gånger folk säger att det inte är farligt…
för jag vet folk som fått uppleva motsattsen.. å dessutom vet jag datorer som gått sönder FAST dom varit avstängda.. OCH man bor i lägenhet…

*upprörd*

Ok… gör som ni vill.. men JAG tänker inte riskera min pärla till dator för ett oväders skull..
*muhahaha jag har batteri på min*

Nu vekrar faran vara över för denna gång iaf

*vinkar*

har loggat in ett otal gånger på den här tiden och tänkt skriva lite, men det tar lixom stopp…

Det här stället har varit som en ventil för mig, min egenterapi å inte ens den orkar man me :-p men men på’t igen eller nåt.

Mkt har hänt men samtidigt känns det som jag står på samma ställe å trampar ska inte klaga jag har det rätt bra men jag kommer ur min stress… börjar verkligen sakna att gå i terapi å få ventilera på RÄTT sätt… inte älta, inte analysera på egen hand jag grubblar förmkt men orkar inte börja om på ny kula med ny psykolog heller… för då ska det ältas i gamal skit igen känns som jag borde lämna allt gamalt bakom mig å bara se framåt… *rysa* framtiden… det ligger långt borta… jag tar fortfarande dag för dag.. ibland vecka för vecka jag har mina drömmar men e nog för seg för att förverkliga dom just nu.

2a terminen är slut på min utbildning iaf men vet fortfarande inte om jag klarade omtentan! av alla tentor “valde” jag att bli kuggad på sista tentan innan sommaren *SMART*

Något otippat har hänt iaf jag har jobbat som tim vikarie i ett mottagningskök som en kompis hjälpte mig att få *garvar* kan ni tänka er det… lilla Mysan i ett kök & servera mat *läskigt* men dom jag jobbat med har jag stormtrivts med och dom jag serverar har jag fastnat stenhårt för så det har varit roligt…. men att nämna Mysan & kök i samma meningen har alltid slutat i katastrof förrut hihihi jag har tillomed dekorerat 8 smörgåstårtor det ni…

Nääee nu ska jag nog se vad pojkvännen gör å sen e det nog natten för mig

*Vinkar*

Missuppfatta mig inte.. jag älskar ungarna… vilken härlig barngrupp..

Men jag är helt enkelt inte tillräckligt stark för det här…
Jag är en sån som låter allt å alla komma innanför mitt skinn…
Bryr mig förmycket..
Å tar med mig jobbet hem… ibland känns det som man har hela barngruppen hemma för man tänker på dom hela tiden…
Tänker på min gamla barngrupp å oroar mig för allt å alla…

Sen har vi det här med sekritessen…
Den e för mig superviktig.. den är till för att skydda våra barn.
Visst jag är ingen ängel jag har nån gång lyckats försäga mig till en nära vän som ställde en fråga… Den här vännen jobbar åsså på ett ställe med stark sekritess så hon vet hur viktigt det är. men det kändes hemskt.. å då var det inget som igentligen kan skada någon.. jag råkade nämna ett namn…
Å inte i ett negativt syfte.. men ändå¨

Ibland kan jag känna att jag bara skulle vilja skrika ur mig…
Bara rabbla upp hur dagen har varit i detalj…
Å inte behöva bry mig om sekritess.
Men jag kan inte göra så.. får inte göra så.. vill inte släppa på sekritessen

Förrut om det var något väldigt jobbigt tog jag upp det med arbetskamraterna på mitt jobb… som redan är inblandade å det ska man ju göra åsså…
Eller ibland hos psykologen när det kändes tungt..

Har slutat gå i terapi så inte ens där kan man tala om lite utan att för den delen släppa helt på sekritessen…

Å nu har jag inte jobbet kvar… utan är bara lärarkandidat..
Å igentligen är det inte meningen att man ska ha för stor insyn då i verksamheten även om vissa saker är oundvikliga (men som sagt jag vet om sekritessen)

Men vad gör man nu när man kommer hem efter en tung dag, å inte hunnit prata med handledaren eller dom andra i personalen?
Jaaa… jag grubblar, gråter, å önskar att jag valt ett annat yrke…

Piss… så känns det…

Åh älskade ungar… om jag bara kunde sluta tänka på er ibland..
Inte för att jag inte tycker om er …
Inte för att jag inte bryr mig…
Utan för att jag går under!

måste försöka sova…
Kanske känns bättre imorgon…

Har inte orkat blogga så mkt…
Hur har det gått då?
Mja rent fysiskt att låta bli att röka har funkat… (inte ett bloss)
Men psykiskt…. har jag fantiserat om cigeretter 24/7 typ….

Sen verkar det som att alla runt en antingen redan HAR slutat röka, håller på å sluta röka… eller RÖKER!

Även här på AB  (min förra blogg på Aftonbladet)  märker man spår av att sluta röka hoppas inte alla råkar ut för samma pirat som jag har vid min sida… som gör ALLT för att få mig att trilla dit…

Har haft en sjujäkla avtändning (får jag kalla det så?). Lixom lite klimakterie syndrom.
Inte varit så arg å irriterad.. eller lite lätt irriterad.. men jag har varit mer låg, ledsen och mått illa….

Plåstren är min räddning… tuggemina har jag lagt åt sidan (Ett tag iaf).
Å jag har börjat med att inte sätta på mig plåstret med en gång jag vaknar utan försöka vänta in i det sista (Efter frukost typ)
Äter gör jag konstant…
Men NÄSTA vecka ska jag ta tag i den biten åsså INNAN jag klättrar i vikt alltför mkt…
Än så länge har det inte blivit så farligt *peppar peppar*
e nog värre när man slutar med plåstren om man inte lagt om mat å motionsvanor…

Försökte boka yoga åxå… fullt den här och nästa vecka… får prova på måndag igen.. jag MÅSTE få komma iväg å andas lite…
Kan ifs Yoga hemma har några dvds… MEN… jag måste nästan känna piskan för att röra mig… blir bara halvdant annars…

NÄ nu e det dags att ladda kaffebryggaren, slänga på sig ett plåster å invänta mitt kaffesällskap…

Examinations uppgiften blev inmailad, nu återstår det bara å se om jag blir godkännd.
Steg två i examinationen är oppositionen.. (stavad det så?)
Sitter och läser på en kurskamrats arbete som jag ska vara kommentator åt typ…

Men jag tänker tillåta mig sjäv en liten stunds vila… måla naglarna, dricka mitt kaffe någon annan stans än vid datorn.
Ringa en kompis och snacka bort en timme kanske? eller nej men en halvtimme kan jag unna mig…
Pojken slutar vid 4 tänkte förska va lite i ordning tills dess så jag får njuta av hans sällskap så mycket jag bara kan idag å pyssla om honnom lite. Det är han värd!
Han peppar mig alltid å klaga aldrig när jag sitter med pluggande.
Å känner han att vi får förlite tid klagar han inte på mig utan uppmuntrar mig att ta en liten paus om inte annat för min egen skull *Tykka mycket om min pojke*

Imorgon fyller han 30!
Så jag tänkte förbereda lite inför morgondagen, vad jag ska baka, & hur jag ska stressa runt imrogon när ha e på jobbet.. *ler*
Men har ingen träff på universitetet imorgon heller så det ska nog ordna sig….

Men jag har svårt att slappna av… har sovit ca 2 timmar.. å det var i morse, för inatt vände å vred jag på mig å funderade vad jag hade kunnat gjort annorlunda med uppgiften.. *suck*
Nånstans tror jag att jag e för hård mot mig själv, att jag sätter för stora krav, å det i sin tur gör att jag sparkar benen av mig själv varenda gång när jag tycker att jag inte håller måttet….
Jag gör ju iaf så gott jag kan.. å jag peppar mig själv att göra allt lite bättre för varje gång.. vad kan jag mer begära?
jag KAN inte vara bäst på allt.. speciellt inte när det gäller att plugga…
Så varför sätta ribban så högt.. jag som tillomed e höjdrädd….

 Mmm Tål att tänkas på…

Känner mig trött och sliten…
Det har gjort ett tag nu…
Känns som man aldrig hämta andan,
Har mig själv å skylla jag e expert på att skjuta upp saker som MÅSTE göras… ist duttar jag lite här å gör lite där… känns som allt jag gör blir halvdant…
samtidigt som jag tycker att allt borde kännas rätt ok å bra nu… har haft en bra period länge nu…
Fin pojke, har tak över huvet… både hos mig själv å pojken, jag har EL! (En mkt facinerande uppfinning btw)

Jag e inte vräkningshotad eller rädd att bli av med elen… jag får undan lite räkningar varje månad, går runt på nåt vänser iaf…

Men hemmet ser ut som 7 svåra år….
Skolan tär på mina koncentrations nerver…

Å vad gör jag?

Tjaaa just nu sitter jag här.. *host*
Nästan all disk e klar… bestikk och grytor kvar.. *trist*
Tvättmaskinen går varm… å nya gardiner ska upp (Men vart la jag “nya” gardinstången????)

Känns så typiskt mig.. måste ha piskan över mig för att få nånting gjort nu för tiden…
På torsdag ska de in i lägenheten och kolla kranar å wc å byta ut duschslangen i hela huset… alltså.. jag vill att det ska se städat ut… inte som det ser ut…

Men när disken e klar…

har jag resten kvar… å det gör mig trött…

Fan man e nästan 30 å hamnar fortfarande i sånna här svakkor med att sköta hemmet… *vojne vojne*
hallen e bombaderad med datadelar.. *oops* ska fixa i ordning morsans gamla dator å sälja… MEN förstår inte när jag ska hinna.. ska släpa in alla datadelarna i sovrummet tänkte jag så får jag vänta med att sätta ihop den tills helgen…

när hallen e gjort så e det ju inte så mkt kvar….
Men idag har jag inte ens hunnit plugga fast det e det jag vill prioritera…
Blir att plugga inatt.. ska träffa förseminariegruppen imrogon…

*stress stress*

Jag e ungefär en millimeter från att ge upp, hoppa av lärarutbildnignen, slänga allt jag äger å har å lägga mig ner å gråta…

Men jag vägrar….

Jag stormtrivs på lärarprogrammet å snart har jag gått första terminen…
igentligen e inte skolan så svår än… mest bara mkt att göra…

Å jag som precis har fått ihop ett hem igen….
Tog många år att få ihop det efter vräkningen, och sen efter att bryta upp med förra förhållandet…
Men nu ska jag se possitivt juhe,…. fattar inte för jag e inte speciellt låg just nu… mår ju bra… å glad och kär…

Varför har jag ingen ork!?

Ska man redan behöva längta efter sommar, sol och semester? *ler*
uhm.. semester my ass… jag måste ju jobba.. *garvar*

jaja nu har jag avreagerat mig…

Tillbaka till disken, e nog klart i ett naffs sen…
Pojken slutar 4… tror ni jag hinner tills dess???
trist bara att behöva säga att jag måste plugga ikväll/Natt…

Men det e jag i ett nötskal….

*Tar Lillkatten under armen för att få lite diskhjälp*

Ha det så länge…

Jag vaknade hemma hos min pojkvän i morse gjorde mig i ordning för att dra till universitetet för att lämna in min litteraturlista…

Kommer på att jag inte orkar släpa på hela väskan utan ska ta bara kuvertet med universitetsopapprerna.

Öppnar väskan å inser att det inte alls e rätt kuvert jag fått med mig… jag hade tagit med mobilabonenemangs papper ist för det jag skulle ha!

Jag vart oxtokig. för nu var jag tvungen å först GÅ hem… hämta papper, hitta nån buss som går ok… för att sedan åka hem igen.. *mummel*

Börjar närma mig mitt hem å inser att det står ett tjockt rör av brandrök mot himlen!

F*N Katterna skriker jag å springer mot branden.. det ser ut att komma från huset min lägenhet är i.. så jag är redan hysterisk när jag kommer fram…

Det visade sig att det är hyreshuset brevid mitt det brinner i… gick upp till mig å stängde alla fönster å blkongen som alltid står uppet för det blir så varmt åt katterna annars… fy vilken stnak… kan bara tänka mig hur det e för stackarna i porten brevid min.. å i huset där det brinner!!!! otäckt…

å jag blir alltid så panikslagen… ringde pojken å berättade men sa att det var nog ingen fara såg ut att vara under kontroll (Dom e bra duktiga våran brandkår RESPEKT)

J. hade ringt samtidigt å hamnat på telefonsvaraen så´jag ringde upp henne…

Hon hade sett nyheterna men dom sa inte vart det var i området…

Satt en stund på trappen till min ingågn… sen flyttade dom avspärrningen längre bort å jag fick inte längre va där.

Berättade att jag hade mina katter där uppe och frågade om jag ´skulle ta ut dom om det var nån fara… men det skulle det inte vara…

Men allt eftersom tiden gick började fler å fler springa fram å tillbaka i min trapp å jag tappa behörskningen å var superorolig-.- för nu såg det inte roligt ut för grannporten.. deras inglasade balkonger bolmade det ut rök ifrån fast dom var stängda… å det e porten brevid min…

Hade en dust med en polisman som inte lät mig gå in till katterna jag vart oxtokig.. men man borde igentligen förstå att dom gör bara sitt jobb.. dessutom gör det bra.. å när jag lugnat mig lovade han att dom säger till om läget förändras det minsta.. i god tid…

det dröjde inte så länge förrens dom kom å¨sa att jag borde ta ut katterna å ta med dom, att det inte var brottom eller säkert ingen fara mest för säkerhets skull… jag minns att dom sa så.. men så reagerar man ju inte då…

Jag rusar upp ringer pojken å letar hysteriskt efter grinden till ena kattburen… visste inte ens vart jag skulle ta vägen med dom… men ut skulle vi.

Pojken försöka lugna.. å säger att kommer å hämtar oss å att vi kan ta katterna hem till honnom.

Man fick inte köra in med bil till vårat område.. totalt avspärrat så det var bara att parkera bilen längre bort sen fick han komma in å hämta mig jag stod för övrigt i porten utanför min dörr med Fender i kattburen Tulsa skrikandes i andra buren utan grind, så hon låg i botten av den eller vad man ska säga med öppnigen upp¨t å med en filt över… lyckades få med mig en av lådorna till katterna å lite mat…

Nu sitter vi i pojkens lägenhet, Katterna mår bra fast min Tuffe fender som alltid e så stabil.. var cool lugn tills vi kom hem till pojken, nu ligger han under badkaret… Tulsa däremot å sten nöjd… luktar nog lite bättre här utan brandrök…

Chocken börjar släppa nu några timmar senare… men samtidigt..

Tänker på dom som bodde i lägenheten som brann upp…

Ingen kom till skada som tur var.. alla klarade sig ut som jag fattade det vilket var en himla tur!

Å sen tänker jag OM jag hade fått med mig rätt papper i går…

Vill inte ens tänka på det… även om det säkert inte hade vart nån fara… brandmännen klarade det fint branden spred sig inte till nån annan lägenhet… man lät taket brinna ut för att rädda från förmkt vattenskador…

Men hur hade katterna mått om jag inte kommit hem förrens typ nu?

Mina tankar går till dom som just nu väntar på evakuerings lä’genheter.

Å tänker på alla minnen som blivit förstörda för folk…

Vi e lyckligt lottade jag å mina katter som klarade oss utan problem.. sen om det stiunker rök hemma ett tag… så what!? vi lever, ingen annan kom till skada, å jag har världens sötaste pojkvän som låter mina tassar bo här tills allt e över å jag har vädrat ut lägenheten…

Jag tror iaf att det snart e över fattade det så på nyheterna.. får kolla igen…

Jag fick inte med mig nånting annat än katterna å deras saker..

ELler JO jag fick med papperna till universitetet som var anledningen till att jag gick hem över huvetaget i morse!

Nu ska jag sätta mig å gosa på mina tassar,

Förljer upp senare när jag vet nåt å håller tummarna för att det inte blev värre än det var när jag drog.

Jahaa… hade ifs tänkt å röjja järnet här hemma idag hur som hellst, eftersom det e semester å man ska iväg på festival, vill ju inte att kattvakten ska dö av chock när hon kommer in i lägenheten.. *ler*

Hade räknat med att ha idag och imorgon på mig iaf…

Jojjo… ikväll ringde telefonen…
Det var min kära far…
“Vi åker till IKEA imorgon…. *pik, träffas!?*
*nervöst fnitter* va roligt pappa… tänkte ifs åsså åka dit tvinga iväg pojken osv…

Missförstå mig inte… jag saknar pappa å vill träffa dom… var ifs inte så länge sen sist men pappa e bra för själen… så härligt att man fått en bra relation till morsan igen åsså…

Men varje gång dom ska komma hit får jag sån prestationsångest…
Spelar ingen roll hur i ordning min lägenhet e…
känns som att morsan går med vita handsken varje gång.. å visst lyckas dom alltid?
Jag menar hitta den där enda dammtussen som nån av katterna lyckats hitta å lekt fram… eller i nån ventil man missat… *rysa*
men nu e det så att min lägenhet ser ut som ett slagfält.. å har gjort en tid… *oops*
Har inte haft nån ork sista månaderna alls… har låtit ALLT förfalla… det enda som e rent e badrummet och kattlådorna känns det som…
Visst det e bra på ett sätt nu kommer jag sätta fart rejält…
Men blir så otroligt stressad… vill ha nån dag på mig… inte några timmar ikväll….

usch vad hemsk jag känner mig… visst kan sä’ga som det e om jag inte hinner klart, möta upp dom på IKEA och umgås där å ta en fika nån annanstans eller hemma hos pojken… men hur kul känns det???

och jag e helt hopplös… jag kan bli ett städfreak när det väl e ordning gnolar och putsar jämt.. men när det ser ut som det gör just nu… vet jag inte i vilken ände jag ska börja i… å det slutar alltid med kaos, plockar lite här, lite där men det händer inte mkt… hmmm nu e iaf nästan allt diskat, badrummet e nästan skinande rent.. men resten e åt skogen…

Till saken hör att jag flyttade in för lite mer än ett år sedan.. å har fortfarande inte fått mitt källarförråd… dessutom flyttade jag från en större lägenhet till den här som då så klart e mindre…
Så det e svårt att stuva undan allt som jag inte har plats för…
Visst man kan slänga mkt.. men jag har så SVÅRT för det…
Har redan slängt ett helt hem när jag flyttade ihop med mitt ex.. å har precis fått ihop ett hem igen.. visst skulle kunna slänga hälften har så mkt jag inte använder.. men… eh jag e helt enkelt hopplös…

dags att fortsätta nu e pausen slut för ett tag fram över…
ojje bojje jag e helt slut redan… å kl e kvart över nio….
Har hela natten på mig men va fan jag har semester!!!!!

*suckar* jaja man gör så gott man kan

*höjjer volymen på stereon*

Förlåt medborgare och grannar men här ska städas!

Jag har så svårt att få nåt vettigt gjort just nu FAST jag har kniven mot strupen med tanke på hur efter jag ligger å allt borde ha varit klart förra veckan…

Sitter ju bara å stirrar, har fastnat totalt…

Kollar igenom uppgifter och det är inga svårigheter jag skulle kunna rabbla en halv rapport om det som frågas efter… men jag kan inte skriva ner meningarna på dokumententet det är stopp…

Har tillomed testat att prata in på telefonens ljudinspelning för att sen skriva men det GÅR inte…

jag är helt blockerad

Kommer bli en intressant natt… och en tidig morgon

Å allt jag vill är att sova och äta choklad…

I vanliga fall brukar det hjälpa att ha kniven mot strupen…

Att sätta upp regler för mig själv…

Men jag är så trött och så stressad att jag inte får ordning på något

*SKRIKER*