En känsla

21 januari 2009

Att inte kunna andas… det väcker mycket jobbiga känslor…
Det brukar komma krypandes för att sedan slå till med full kraft och sopa mig raka vägen till ruta 1…
Men denna gång är det annorlunda. Det har gått så fort…

Samma känsla dygnet runt. Det äter upp mig inifrån.

Samma sak igen men ändå så annorlunda. Den här gången känner jag riktigt hur det sprider sig som en elak feber i hela kroppen, det sjuka ger mig till o med feber.

Jag har alla verktygen för att klara mig denna gång, men jag ids inte använda dem.

Fast i en känsla som äter upp mig, jag har ingen ork att bryta den, så jag sätter på autopiloten. Men den destinationen som är inställd är åt fel håll.

Jag försöker se det lilla och glädjas, till en viss del kan jag det.
Jag är felkonstruerad… Om jag inte kan ge 100% så faller jag samman, och mina batterier är nästan slut. Mina batterier går inte att byta ut de måste laddas, men känslan jag har säger mig att det inte finns tid. Så jag rusar på och hoppas att mina batterier ska kicka igång och fungera som de ska, att de ska laddas efter vägen medans jag rusar fram.

Det är tungt att andas, och gråten tycks inte ta slut.

Allt jag vill är att få vara frisk, så länge jag inte är det får man glädjas åt “det lilla” men ju längre tiden går de stå svårare är det att plocka fram den känslan… Den får inte rikgit plats…

Ångest, Klagomuren bloglovin

Inga kommentarer to “En känsla”

Vad tycker du?

(måste anges)

(måste anges)