När det började droppa…

Som en del kanske märkt så är jag hemskt känslosam av mig, åt ALLA håll, har lätt för att både skratta, gråta & bli upprörd.

I Tisdags fick jag njuta av härligt väder på förmiddagen, drack till och med kaffe ute i solen och passade på att ta ett kort på trädet vi har på uteplatsen (Vet inte om det syns, men det är istappar i trädet som droppar de håller på att smälta) Allt var så vackert ute jag kände mig SÅ nöjd. Inte ens snön som trillade ner i kaffekoppen kunde ändra mitt humör kände jag…

mobilvinter

Ladda upp bilden via mobilen till Facebook för att dela min glädje med vännerna, när jag sedan loggar in för att titta på den inser jag att den vart ju inte så skarp och fin som den såg ut i mobilen. Tant Mysan’s humör vände som på en femöring… Hon insåg att det är ju gamla mobilen jag tog kortet med för den vanliga är ju på lagning… jaja upp som en sol och ner som en pannkaka. Tur att man lika fort glömmer bort att vara besviken med och hittar något nytt att glädjas åt :D




Hur man enklast straffar bäst…

Jag vet inte om jag blir ledsen, arg, chockad eller bara trött…
Misstänker att det är en salig blandning av alltihopa.
Tanken slår mig hur galet det kan bli när människor som sätter vissa av sina värderingar högre än andra människors integritet. När man helt tar bort människans rätt i att vara en ansvarstagande individ. Man räknar kallt med att man ska ha rätt i att rota i huruvida en kvinna själv orsakat ett missfall eller inte.

Jag läser en artikel i Aftonbladet Wendela om att missfall kan bli kriminellt i USA

Visst, lagen dessa personer vill ha igenom att kunna kriminalisera missfall är säkert tänkt att användas i första hand hos personer som misstänkt försökt göra en illegal abort..
Men jag ser framför mig speciellt hur unga kvinnor/tjejer inte nog med att behöva gå igenom den fysiska OCH psykiska smärta det faktiskt är att genomgå ett missfall dessutom behöva oroa sig för om undersökning kommer starta huruvida de orsakat missfallet själva eller ej.
Eller bara behöva ha det med i bakhuvet när man precis fått veta att man väntar barn. Oron är så stor som den är om kroppen låter embryot att stanna eller ej att dessutom behöva tänka på alla pekpinnar om man gjort allt rätt eller inte är en onödig stress att utsättas för.

Dessutom tycker jag det är dags att inse att det är OMÖJLIGT att få stopp på illegala aborter så länge man inte tillåter Abort. Men tänker inte kasta mig in i en för eller mot diskussion utan bara lysa på hur bisarrt det kan bli.

Självklart om abort inte är tillåtet så kommer det alltid att finnas människor som gör vad som helst för att inte fortsätta sin graviditet. Jag är övertygad om att om man gör så drastiska åtgärder som att låta hyra någon som misshandlar en enbart för att försöka framkalla ett missfall… så har nog den tjejen starka själ till att inte föda barnet. Det står i AF att hon betalat mannen ca 1000 svenska kr för att slå henne. Då är man desperat.

Om nu den här lagen träder innebär det ju att det blir som en häxjakt på kvinnor och flickor som redan går igenom ett helvete. Jag skulle vilja veta var de drar gränsen för vad man orsakat själv och inte. Om den gravida ej vet om att den är gravid och får ett missfall.. hur hanteras det?
Eller som AF skriver om en gravid får missfall till följd av att mannen hon lever med misshandlar henne, ska hon då kriminaliseras för att hon lever med den mannen?
Vad ger dem som ska titta på de här fallen den fantastiska visheten att se vem som orsakat missfallet eller om det var av naturen så att säga.

Att ta ett glas vin kan bli olagligt som gravid. Det tycker jag ändå är att ta ifrån vuxna människor deras förmåga att själva sätta gränser och ta ansvar. Själv skulle jag inte ha några som helst problem att låta bli alkoholen helt för min egen del så är det självklart att låta bli. men vad som är självklart för mig kan andra ha helt andra åsikter och gränser, finns de som anser att man visst kan ta ett glas vin ibland och det är upp till dem! vad jag tycker rör mig.. inte andra.

Sen kanske man inte får åka skridskor som gravid om lagen går igenom, för att man kan ju inte lita på att folk känner sig själva.
För mig låter detta absurt. Självklart finns risken att trilla och att det går illa, men risken är väl ändå högre att man halkar på väg till jobbet på en isfläck. Jag menar hur många gravid som inte klarar att stå på ett par rör skulle få för sig att åka skridskor? kan man behärska konsten att ta sig fram på isen utan se ut som bambi på hal is, så ska man få göra det utan att sen riskera att bli kriminaliserad om något går snett vid annat tillfälle (Finns ju alltid vittnen som SETT henne åka skridskor och kanske tillomed åkt omkull).
HOPPSAN Skidor stod det i tidning inte skridskor… Ja ni fattar vad jag menar hoppas jag haha?

Nä, jag blir ledsen och förbannad för jag ser allt onödigt lidande som kan uppstå med denna ev lag. Det finns många som råkar illa ut med illegala aborter men att göra en sån här lag tar inte bort problemet med illegala aborter eller att man anlitar personer som ska se till att det ser ut som missfall, det enda den här lagen kan göra är att peka ett moralfinger mot de som redan lider och det får mig att må illa!

Jag var själv mycket ung, gick på gymnasiet och livet var på topp! Eller livet var en fest kanske man kan säga. Jag levde ett liv som jag då trivdes med. Kände mig sorglös.
Som många andra runt omkring mig åt jag p-piller och på nåt sätt hade jag fått för mig att det betydde att jag var 100% säker.
Men jag fick ett missfall, trodde aldrig det skulle sluta göra ont eller att det skulle sluta blöda, det var för mig en fruktansvärd upplevelse. Först förstod jag inte vad det var (för jag åt ju p-piller så jag kunde inte bli gravid) När jag tillslut insåg blev jag helt kall. För det var ju mitt fel, jag söp som ett svin och åt nästan aldrig, sov inte som man skulle och sen söp jag ännu mera, jag borde väl ha vetat? Plötsligt kändes det som att livet hade hunnit ikapp mig och jag hamnade i en rejäl svacka.

Idag det är väl 13-14 år sedan nu så ser jag annorlunda på det, och hur hemskt det än må låta så skulle jag inte vilja ha det på ett annat sätt än som det blev, kanske att jag tagit tag i mitt liv och gått och fått hjälp ist för att må dåligt men annars skulle jag inte ändra på ett dugg… Förutom just det att jag nog helst hade velat vara utan missfallet, men allt som händer i ens liv formar människan jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte upplevt det jag gjorde.

Men vad jag idag tänker på när jag läser artikeln är att om jag levt där idag och det hände nu, hur skulle jag blivit bemött? Jag en galen ung tjej med tuppkammen i vädret och som knappt kunde ta hand om mig själv för jag hade fullt upp med att festa och ha skoj. Jag tror att den häxjakten hade tagit mig och krossat mig. För även om jag inte hade velat haft barn just då så slukade det här missfallet mig totalt, jag ältade i åratal om hur det kunde ha varit och “tänk om”. Jag straffade mig själv för jag ansåg att det var mitt fel att den inte stannade kvar. Med en sån här lag så hade ju en tjej som jag och som så många andra där ute blivit dubbelt straffade för ärligt. Vem har kunskapen att avgöra att det som hände mig var av uppsåt eller utanför min påverkan? I en värld fylld av empati skulle man inte bli straffad i en sådan situation, Men jag har inte den tilliten till människor som tar till absurda lagar, Kanske om tjejen är en väl ansedd flicka att de dömer till hennes fördel, men skulle en fattig tjej från fel område få samma förståelse? Jag är rädd att det läggs in värderingar beroende på vem som varit med om missfallet.

Men summan av kardemumman måste ändå vara att det här lagförslaget (som dessutom inte förvånar mig om det går igenom) kränker människor som redan går igenom något fruktansvärt. Sen huruvida kvinnan gjort vad hon kunnat för att behålla eller bli av med… Det har vi inte med att göra. Är det så att missfallet är frivilligt framkallat… Då måste vi förstå hur desperat man kan bli i en värld där man inte har rätten till abort. Men det är fortfarande ingenting som andra ska kunna gräva i och ta beslut i om kvinnan är kriminell eller inte




Vargavinter

Så mycket snö, sån fantastisk kyla. Allt är så vackert ute!
Det är precis så som man minns vintrarna när man var liten och hälsade på mormor & morfar i norra Värmland, och man tyckte det var snö ända till hustaken.. (e väl att ta i men man var ju lite kortare på den tiden….)

Jag är inget stort fan av kyla, rättare sagt jag klarar inte utav att frysa. Jag är den som går runt i varma kläder mer eller mindre året om… bara när det är som varmast har jag tagit av mig skinnrocken…
De sista åren har jag börjat slänga undan varma kläder iaf på sommaren.. och i år för första året sen jag vet inte när har jag inte ens haft långkallingar på mig! jag brukar börja tidigt i oktober för jag tycker det är kallt.
Men inte i år… Shit jag måste vara i klimakteriet eller nåt för jag har inte ens letat upp långkallingarna den här vintern… EN gång fick jag för mig att dra på mig termobrallerna… skulle jag inte gjort för jag fick ytterligare bevis på min ständiga viktuppgång sista året. MEN det mest sjuka av alltihopa är att jag mår fantastiskt! Jag går runt och tycker det är så vackert och underbart.
I helgen har jag klagat på kylan för jag har gått runt i mina MC-boots så fötterna fick sig lite för mycket kyla. Och lägenheten på jobbet saknade helt värme så då har jag inte varit helt nöjd på nätterna där…

Men när jag ute så ler jag fast jag klagar…. Det är ju ändå jag att känna mig tvungen och gnälla lite titt som tätt men det e fan svårt att gnälla och verka trovärdig när man står med jordens barnaflin på läpparna :D

Jag hoppas att all den här lyckan över vintern kan få mig att få tillbaka inspirationen till min kära blogg… just nu har jag ingen som helst lust att ens logga in på den… men jag hoppas verkligen det kommer tillbaka.
För om jag ska orka vara så här glad framöver så behöver jag min ventil till blogg

Nu ska jag ut och känna kylan & röka (Nääee kära bloggen har inte lyckats sluta än… har till o med kommit på flera ursäkter att vänta… jag e fan fantastisk)

Puss & Kärlek

/Tanten




I väntans tider

Jag har ett stort behov av att få veta saker…
att hela tiden få uppdaterad information.
Ibland  Oftast har jag så bråttom att jag har svårt att förstå att de som ska ge mig informationen inte ens har den själva…

Men det är verkligen inte roligt att sitta som på nålar & vänta på besked om man har jobb efter jul eller inte…

Jag blir så autistisk av sånt här!

& allt jag kan göra är att fortsätta jobba hårt & hålla tummarna
(vilket brukar kunna vara ganska svårt att göra samtidigt)… testa själva :-D

Nu ska jag iväg & jobba natten




Teflonminne

Inspirationen finns där, jag vet ungefär vad jag ska skriva om, men ögonen samarbetar inte idag.

Jag är så trött så jag microsomnar vid datorn och spontanklickar mig fram så det blir inget avancerat idag.
I morse när jag kom hem från jobbet eller i morse det var snarare sen förmiddag så hann jag inte ta någon tupplur. Jag hade bestämt mig för att först sätta mig med ansökningen för tjänsten innan jag fick sova skulle ju vara inne imorgon och det webb-baserade verktyget de använder sig av när man söker tjänsterna hade bråkat med mig sen i måndags. Eftersom jag “bara” har en vikarietjänst måste jag söka om varje termin, vilket gör att sista månaden på terminen är man så stressad för man inte vet hur det kommer se ut framöver. Men jag har ju som vanligt sökt till nästa kurs på lärarprogrammet men helst vill jag jobba mer för jag är inte redo att återgå till pluggandet.

Klockan var närmare 14.30 innan jag var klar med hela proceduren.. insåg att jag inte hade något uppdaterat CV jag har ju för tusan inte sökt jobb sen innan jag började på lärarutbildningen –06 och innan dess jobbade jag ju på förskolan.
Bara som en sådan sak att komma ihåg vad som var CV meritförteckning och personligt brev *suck* hittade dock en bra sida där man fick tips och kunde få mallar på snygga CV du hittar sidan här, det var helt gratis och du kan ladda ner ditt CV som PDF fil och sen finns den sparad på din inloggning om den behövs uppdateras.

Någonstans måste jag haft huvudet med mig för jag fick för mig att ringa en av våra områdeschefer som har hand om ansökningarna för att bara kolla hur mycket jag egentligen behövde skriva och vad. Han tyckte det var lika bra att brassa på för allt jag var värd typ och att jag skulle komma ihåg det viktigaste, utbildning och teckenspråk.

Ja självklart hör jag mig själv säga och inser i samma sekund SNABLARS jag har ju glömt att skriva i att jag har teckenspråket! *hallå, någon hemma…* Det allra viktigaste i mitt jobb glömde jag bort!?

Efter samtalet med chefen så tyckte jag att jag kunde lika gärna gå igenom alla gamla papper med betyg referenser och ja hela kittet så jag har aldrig haft en sådan mega CV förut ser ju riktigt duktig ut på pappret :-D

Så go vänner, nu får vi hålla tummarna för att jag får behålla min tjänst och att ingen knuffar bort mig för att de redan har fastanställningen eller ve och fasa bättre meriter än mig….




mars 2010
m ti o to f l s
« Jan    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  
bloglovin